Anonymous skrev:
Jag är förvånad över hur ni är så 100% säkra på att allt bara skulle vara abstinens efter 4 år. Hur tänker ni då? Tror ni att den dagen det gått 5 år så kommer ni vakna upp och vara helt symptomfria?
Kanske inte just 5 år, det brukar ta 5 TIIL 10 år
men i detta falle gick det betydligt fortare i o med att kvinnan inte tagit giftet så länge.
”Det bistra uppvaknandet till en annorlunda verklighet”
När antidepressiva bara gav nya problem.
Redan som mycket ung var det en självklarhet för mig att äta penicillin när man var sjuk eller att ta en värktablett när man hade ont. Jag skulle heller aldrig drömma om att ifrågasätta att en läkare skrev ut en viss medicin. Jag förutsatte helt enkelt att man behövde den medicin som skrevs ut.
Jag har alltid jobbat mycket och alltid försökt vara andra till lags på jobbet. Utan att jag visste det jobbade jag mig under flera år stadigt mot stress och stressrelaterade problem. För fem år sedan fick jag stora sömnproblem som började med att jag låg vaken en hel natt och sov två timmar natten efter. Det var en konstig känsla, jag var inte ens trött. Mycket snart var det normalt för mig att sova 2-3 timmar per natt. I början tyckte jag att det var jättebra, man hann ju så mycket mer, men ganska snart började kroppen protestera. Jag fick psoriasis och ständiga infektioner. Till slut sökte jag läkarhjälp och fick utskrivet den ena sömntabletten efter den andra men ingenting hjälpte. Läkaren diagnostiserade detta mitt tillstånd som en "dold depression". Jag tyckte det var en märklig diagnos, ungefär som att ställa diagnosen "virus" när man inte vet vad det är fråga om. Jag fick Cipramil och Flunitrazepam. Jag blev lite illamående av Cipramilen men det gick över på ett par dagar. Jag tyckte att mina mediciner var världens bästa. Efter ett par veckor sov jag som ett barn igen. Jag åt Cipramil i 6-7 månader och slutade sedan tvärt. Jag tyckte det var mycket märkligt att jag upplevde ett fenomen som kändes som att få en stöt i huvudet ibland. Jag blev också fruktansvärt förkyld och fick en långdragen infektion i alla övre luftvägar. Inte heller detta kopplade jag ihop med medicinen. Jag hade inte blivit upplyst om att det fanns något som hette utsättningsproblem. Under tiden jag åt Cipramil tyckte jag inte att jag behövde några sömntabletter. Jag la dom i en låda och tänkte att dom kunde vara bra att ha till någon annan gång. Vid ett tillfälle frågade jag läkaren om risken med att bli beroende av sömntabletterna och fick svaret att om jag blev beroende så betydde det bara att jag skulle bli tvungen att öka dosen något.
Det gick ett par år och mina sömnproblem började igen. Nu behövde jag ju bara ta fram mina Flunitrazepam från byrålådan. Jag tog oftast bara en halv tablett dvs 0,5 mg men jag tog dom var och varannan kväll. Jag upptäckte också att om jag var extremt stressad och uppskruvad så hjälpte det mig att ta 1/4 när jag kom hem på kvällen. Så här höll det på i nästan tre år och sommaren 2002 tog tabletterna slut. Jag hade semester då och tyckte att var dom slut så kunde jag ju prova att vara utan. När jag kom tillbaka till jobbet tre veckor senare smällde det bara till en natt och jag låg vaken större delen av natten. Jag upplevde dessutom en massa andra symtom såsom svår huvudvärk, omväxlande värme och köldkänslor i huden och att jag kände mig jagad på något sätt, uppskruvad liksom. Jag förstod ingenting. Hur kunde jag må så dåligt så fort efter en fyra veckor lång semester. Det var inte ens särskilt mycket att göra på jobbet de första veckorna. Efter några veckor sökte jag hjälp hos min företagshälsovård. Jag berättade för läkaren att jag ätit Flunitrazepam länge och beskrev precis hur jag mådde. Hon sa att jag led av stress och utbrändhetssymtom. Hon ville ordinera Stilnoct i stället för Flunitrazepam som hon sa att hon absolut inte ville skriva ut. Stilnoct var mycket bättre eftersom den var snabbverkande och dessutom gick ur kroppen fort. Hon ville också att jag skulle äta Zoloft som hon tyckte var bättre än de Cipramil som jag berättade fungerat för mig tidigare. Tänk om jag vetat då att detta var ett steg rakt ner i ett helvete jag aldrig tidigare upplevt. Den här gången frågade jag läkaren om eventuella biverkningar och fick svaret att jag kunde må illa lite grann de första dagarna. Jag kände ju igen detta från Cipramilen och reagerade inte särskilt på det. Läkaren ville också att jag skulle börja gå hos deras psykolog/stresshanterare. Jag beslutade att inte hämta ut medicinen förrän jag träffat psykologen.
Psykologen bekräftade läkarens diagnos angående stress och tyckte jag skulle börja äta medicinen eftersom hon ansåg att jag hamnat i ett maniskt tillstånd och gick på högvarv dygnet runt. Jag började på halv dos, 25 mg. Redan efter första veckan började jag må illa och få blixtrande huvudvärk. Jag förstod att det här var insättningsproblem och tänkte att det går nog över. Jag fortsatte på halv dos i tre veckor och ökade sedan till full dos. Efter några dagar på hel dos fick jag våldsamma reaktioner. Först fick jag ångest av en dignitet jag aldrig tidigare känt. Det var som att jämföra fjärilar i magen med dödsångest. En morgon ringde jag i panik till läkaren och bad om hjälp. Jag var så påverkad att jag andades ytligt och stötvis. Det kändes som om jag inte fick luft. Hon sa att jag drabbats av panikångest och sa åt mig att jag kunde komma till mottagningen så skulle jag få ett recept på Sobril. En kväll fick jag något som bara kan beskrivas som den värsta halsbränna jag någonsin haft, fast gånger 1000. Det växte och växte tills saliven rann i munnen. Detta höll på i flera minuter och sen helt utan förvarning kräktes jag våldsamt. Efter kräkningen försvann allting plötsligt och jag mådde helt bra igen. Jag var mycket frågande och förstod ingenting. Ett par dagar senare fick jag våldsam diarré. Detta kopplade jag ihop med att jag ett par dagar tidigare fått ett koleravaccin, Ducoral, som man dricker. Jag trodde att det kanske berodde på vaccinet och gick tillbaka till vaccinationscentralen. Jag fick rådet att ta sex Imodium om dagen för att få stopp på diarrén. Det visade sig att jag skulle få ta dessa i flera månader.
Det känns sorgligt att nu efteråt veta att jag förmodligen fått alla dessa nya mediciner på grund av att jag slutat med sömntabletterna för fort. I botten fanns naturligtvis också stressen som gjorde att jag då gick upp på högvarv. Tänk om läkaren hade varit lite vaksam och förstått detta i stället för att skriva ut nya tabletter. Jag gick sen hos en psykolog och blev behandlad för en ångest som var orsakad av min medicin. Man ansåg att det var bra för mig att äta medicin för att jag bättre skulle kunna tillgodogöra mig terapin. Jag blev dessutom rekommenderad att börja motionera för att få ut stresshormonerna ur kroppen. Efter helvetesdagarna på jobbet gick jag alltså några gånger direkt till spinningpasset. En gång började jag skaka så våldsamt på bussen hem att jag fick kliva av flera hållplatser tidigare eftersom jag var rädd för vad folk skulle tro. Jag har svårt att förstå att jag själv inte reagerade på att något var väldigt fel men jag litade fortfarande på min läkare och min psykolog. Inte bara litade på, jag var helt beroende av dom och trodde att det bara var dom som kunde hjälpa mig.
Eländet bara fortsatte. Jag fick minnesluckor, jag hörde inte vad folk sa åt mig. Jag hörde vad dom sa men sekunden efter hade jag glömt det och måste fråga igen. Jag kände inte igen mig själv. Det var som att vara två personer. Den som jag kände igen som jag, som på något sätt inte längre fanns, och så den jag var nu som jag inte alls kände igen. Just den här upplevelsen av att vara personlighetskluven på något sätt var mycket skrämmande. Jag fick också susningar och ringningar i öronen. Jag blev oerhört ljudkänslig och kunde inte vara i kafferummet eftersom det gjorde ont på något sätt med alla höga ljud. Jag kunde heller inte titta på TV. Dels hade jag svårt att hänga med i vad som hände, dels tålde jag inte ljudet. Jag upplevde också någonting som jag skulle vilja kalla "tankehack". Det var som om tankarna hakade upp sig på något vis, ungefär som små kortslutningar. Alla har ju varit med om fenomenet att glömma bort vad man höll på att säga. Det här var som att glömma bort vad man höll på att tänka.
Det här pågick i flera månader men symtomen tunnades ut efter hand. I februari satt jag hos min läkare och talade om att jag ju egentligen sökt främst för sömnproblem och undrade varför jag fortfarande inte kunde sova utan sömntabletter. Hon tyckte då att vi skulle öka Zoloften till 75 mg/dag. Efter bara några dagar kom alla symtom tillbaka. Nu förstod jag för första gången att alltihopa måste bero på medicinen. Jag blev jättearg och beställde en ny tid hos läkaren som tyckte att vi skulle byta till Remeron eftersom den fungerade så bra på sömnen. Jag ifrågasatte då varför jag inte fått Remeron från början och fick till svar att jag fick Zoloft eftersom jag hade sådan ångest. Det kändes märkligt att åter igen behöva upplysa henne om att ångesten fick jag ju efter det att jag börjat äta Zoloft. Jag frågade henne hur jag skulle gå tillväga om jag ville sluta med Zoloften och hon sa att jag skulle dra ner till halv dos några dagar och sedan kunde jag sluta. När jag kom hem kände jag att jag fått nog och slängde alla recept. Vid den här tidpunkten trodde jag mig alltså veta att alla mina otäcka symtom berodde på Zoloften. Vad jag fortfarande inte visste var de utsättningsproblem jag nu skulle få uppleva.
Redan efter ett par dagar på halv dos fick jag hjärtklappning. Det kändes som om hjärtat slog ojämnt och jag kände varenda hjärtslag. Jag blev också konstigt yr i huvudet ibland. Jag trappade ner Zoloften under 4 dagar och slutade sedan helt med både Zoloft och Stilnoct. Tre dagar senare fick jag åka till akuten. Jag trodde jag höll på att få en hjärtinfarkt. Man sa att jag hade flimmer beroende på att hjärtkamrarna slog ojämnt och inte jobbade ihop. Jag berättade att jag precis slutat med medicin och att jag trodde att det var orsaken men det trodde dom absolut inte. Efter ett par dagar fick jag fler symtom, precis samma som jag haft innan samt den otäcka yrseln. Jag sökte upp min läkare som ställde sig helt frågande. Hon sa att hjärtklappning över huvud taget inte fanns som biverkning av Zoloft. Senare läste jag i FASS att hjärtklappning och bröstsmärtor står under vanliga biverkningar.
Nu började jag leta på Internet efter information. Till min stora förvåning fanns det ganska mycket. Efter att ha hittat till RFHLs gästbok förstod jag också att jag var långt ifrån ensam. Efter kontakt med RFHL fick jag rådet att tillfälligt backa tillbaka och börja ta en 1/4 Zoloft igen. Jag trodde vid den här tidpunkten också att jag kanske hade abstinens både efter Zoloft och mina sömntabletter. Någon dag hjälpte den lilla flisan men alla symtom kom tillbaka igen. Jag försökte också hitta en ny läkare som förstod problematiken. Jag tog kontakt med MAS beroendeklinik i Malmö och fick tala med en sköterska där. Hon kunde inte förstå varför jag inte litade på min egen läkare. Hon sa också att det jag upplevde förmodligen var ångest som jag hade i mig själv och att ångest mycket väl både kunde ge hjärtkänningar och yrsel. Jag kände mig helt maktlös i den här situationen. Först är man sjuk sen ska man också orka hantera en mängd olika situationer som detta sjuka tillstånd orsakar. Man ska orka med sin läkare som ingenting begriper, kanske som i mitt fall ska man också orka sköta ett arbete, orka med sin familj som i många fall inte heller förstår problematiken och sist men inte minst ska man orka hantera att ens vänner börjar dra sig undan. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att omgivningen reagerar så här. Ingen orkar i längden med någon som aldrig blir bättre. Man blir dessutom ganska fixerad vid sig själv och alla sina symtom. Varje dag vaknar man med en desperat längtan efter att detta skall vara den sista dagen på helvetet.
Jag bestämde mig nu en gång till för att sluta med tabletterna. På något sätt verkade det inte hjälpa med den lilla flisan och jag ville inte förlora något av det abstinensarbete jag redan tagit mig igenom. Min abstinens var väldigt tidsbunden, dvs jag vaknade med hjärtklappning och yrsel och ju längre fram på förmiddagen jag kom ju fler symtom tillkom. Oftast var det som värst mellan kl 11-15 för att sedan klinga av. På kvällen var dom flesta symtom bortblåsta och jag kunde få lite frist. Just den här märkliga tidsindelningen försökte jag förklara för sköterskan på MAS. Det var fruktansvärt kränkande för mig att uppleva hur hon negligerade mig och ville ha detta till psykiska problem. Mina tankar, funderingar och slutsatser betydde ingenting. Hon tyckte inte ens att det var värt att lyssna på mig, hon avbröt mig hela tiden och gav sin syn på saken.
Mitt i detta helvete fick jag någon dag då och då utan symtom. Det var en mycket märklig känsla att liksom hitta sig själv igen, ungefär som en aha-upplevelse. Min abstinens varade i ca 9 veckor. Efter ett våldsamt gräl med min dotter låg jag på natten och funderade över meningen med att leva vidare. Jag mådde fruktansvärt dåligt i två-tre dagar till och vaknade sedan upp en morgon helt utan symtom. Jag gick i flera dagar och väntade på att dom skulle komma tillbaka. Det har nu gått nästan två månader och allting är borta. Även den stresskänslighet som jag trodde fanns i mig själv när detta började har försvunnit. Mitt enda kvarstående problem är sömnen men även den börjar sakta rätta till sig.
Som avslutning på historien vill jag berätta om mitt besök hos psykologen för tre veckor sedan. Jag hade inte träffat henne sedan i januari och ville göra ett sista besök. Jag hade ett behov av att tala om för henne hur fel allting blivit och hur ledsen jag var för att helt i onödan ha behövt gå igenom detta. Jag berättade hela historien och när jag var färdig frågade hon mig om jag var säker på att det här verkligen berodde på medicineringen. Hon trodde fortfarande inte på abstinens och biverkningar utan menade att jag en dag omedvetet bestämt mig för att förtränga alla mina "psykiska problem" och nu skulle dom ligga där obearbetade tills nästa gång. Enligt henne var alltså mina ”psykiska problem” alla de biverkningar vi ägnat dyrbar tid åt att försöka behandla som symtom på min dåliga stresshantering på jobbet.
Av allt jag upplevde under den här perioden var nog ifrågasättandet det värsta. Att inte bli trodd är så oerhört kränkande och att plötsligt upptäcka att du själv får ta hand om alla dina nya problem, som du fått av dina nya mediciner, gör att du känner dig väldigt liten och ensam.
Det borde vara vi patienter som fick stå för allt ifrågasättandet istället för att vi ständigt blir ifrågasatta. Det är våra kroppar och psyken som far illa om något går fel.
Ann-Christine
Maj 2003
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
