RFHL Uppsala län

Hur var det för er
Är tiden efter nollningen värst, behöver få veta.

Hejsan Jag!

Jag har ingen erfarenhet av just Remeron, men all medicin som ger "utsättningsbesvär" eller abstinens brukar vara jobbigast efter nollningen. Remeron har en halveringstid i kroppen på ca 30 timmar. 7-8 dagar efter nollningen bör den alltså vara så gott som borta ur kroppen på dig. Så nu börjar det nog snart lätta något!

Är det ångesten som är värst eller har du fler svåra utsättningssymtom?
Hur snabbt har du trappat?

Tack för att du svarade.
Ja ångesten är svår, men jag har även andra abstinenser så som
konstiga synrubbningar, problem med matsmältningen mm.
Men ångesten är vidrig den tar all kraft. Det är nu 9 dagar sedan jag slutade med Remeronet. Är det vanligt att ångesten kan få den här styrkan för att sedan lägga sig. Hoppas du ser vad det står råkade trycka på en knapp.[/u]

Texten blev ju bra när jag skickade i väg det

Har nu fruktansvärd inre sress,vet knappt vad jag skall vara.
Sitta still går inte, ligga går inte, jag vet inte vad jag skall göra.
Kan det verkligen vara så här.
Jo Hilton jag började äta 30 mg Remeron Februari 2007.
Började trappa ner mitten av December med 3 veckors mellanrum
dom sista 3 månaderna med flytande fram till nu i Augusti och nollade nu för 9 dagar sedan
Under denna tiden har jag knappt träffat mitt lilla barnbarn pga allt för svåra utsättnings symtom och det gör ont.
Så snälla ni som läser det här och som känner igen denna stress skriv.

Jag, jag har läst tråden. Jag är på väg att nolla paroxetin. Känner igen mig mycket av det jag läst många dagar mindre bra andra bättre..
Jag håller en slant på att du ska försöka uthärda.. Blir det för jäkligt så kanske du måste börja ytterst lite igen för att i lägre takt nolla.
Hilton kan mera om takten och vad göra.
Vill bara supporta och du är inte ensam om detta, bra att veta.
Själv händer det mycket märkliga ting för mig nu efter nedtrappning. Tinnitus, dimsyn, smärta, koncentrationssvårigheter, extrem trötthet men... någon dag känner man sig piggare än man varit dom sista åren. Och just det är nog viktigt attt ta med sig för då förstår man att det man känner (utsättningssymtomen) inte är verkligt.

Tänk så: Allt som händer är bara en spökteater. Tänk dig hur du skulle må utan dessa. Minns den bilden och att du kommer känna så bara giftet försvinner ur kroppen.

Usch ja, stackars dig, det är ett elände. Om ångesten är outhärdlig så tycker ju jag att man borde få en ångestdämpare som klipper av den snabbt (alltså ingen antidepressiv), åtminstone under några dagar. Men det ska man inte rekommendera i detta forum. Kanske man åtminstone vågar tipsa om valeriana som är ett lugnande naturläkemedel som finns att köpa receptfritt på apoteket och i hälsokostaffärer. Det är en del som tycker att den hjälper.

Jag funderar också på Atarax. Det är en antihistamintablett som även används mot allergier. Den är lugnande och sömngivande och ska inte vara beroendeframkallande. Varför jag tänker på den är att den dessutom påverkar en av de receptorer som Remeron påverkar (H1), och kanske den då kan dämpar ner utsättningsbesvären något. (Remeron påverkar dessutom receptorer som ökar signalsubstanserna noradrenalin och serotonin, men då kanske åtminstone H1 receptorn lugnar ner sig.)
De här med Atarax är mina egna funderingar så du måste diskutera med doktorn. Atarax är dessutom receptbelagt.
Se till att du får i dig tillräckligt med vitaminer, särskilt B-vitaminer är viktigt. Promenader och annan fysisk träning brukar också lugna något.

Var det mot ångest du fick Remeron från början?

(Staffan, vad har du för kommentarer till detta?)

Mitt inlägg ovan var riktat till "Jag". Det glömde jag skriva.

Så du kämpar vidare Matteo. Det är starkt. När tror du att du har nollat?

Jag funderade också på om "Jag" skulle gå tillbaka lite och trappa saktare, men jag tycker det verkar som h*n har gjort en långsam nedtrappning.
Hur är det "Jag", kände du dig någorlunda OK innan du gjorde varje ny sänkning när du trappade?

Hej Hilton och Jag. Tja, just nu är det inte roligt. Går som en zoombie. Känner viss ångest men jag har det under kontroll. Värst är tankar som driver iväg ofta med döden inblandad, destruktivt. Mår pyton. Kan inte koncentrera mig men allt under kontroll. Kommer nolla om en månad eller lite drygt det. Sen är det ett elände för man har en livssituation som kräver sin man. Småbarnsförälder är man och man kan ju inte lätta över allt på frun. Bara bita ihop och kämpa.

Det är nog lätt man tänker att ju fortare man drar av "plåstret" desto bättre.. men det funkar ju beviserligen illa så man får må pyton och hoppas det vänder ett tag efter nollning.

Jag avlägger rapport om något avviker från andras utsättningssymtom.

Mvh Matteo

Vill bara säga att jag är lite besviken på läkarna som hållit mig på paroxetin i så många år när jag kanske inte hade behövt. Jag hade ingen aning om att det kunde bli en sån fight att sluta. Hade jag vetat det hade jag valt att göra det tidigare och i en mindre stressande livssituation. Att få problem med tolerans och biverkningar i fel läge är inge vidare för man har ju inget annat val än att ta fighten.

Oki, nya tag..

Hej Matteo o Hillton.
Matteo jag kan känna din ilska för vem har den rätten att säga att du skall äta dessa piller i 10 år med allt vad det innebär.
För min egen del så efter varje sänkning gick jag oxå omkring som en zoombie det varade 2 3 veckor för att sedan lätta, det är nog den tiden det tar för hjärnan att börja komma i gång själv man bifinner sig helt enkelt i en gråzon ett tag. Sedan är det dags för nästa sänkning och allt börjar om.
Du skrev om tankarna på döden, sätt dom under abstinensen.
På dom 9 månader jag trappade fanns det inte en enda dag som jag inte vill avsluta mitt liv, aldrig haft sådana tankar förut och har ingen som helst önskan om det heller,så jag sätter det på abstinensen.
Nu lever jag som singel men har ändå en bra hejaklack i form av lappar som jag har hängt upp lite varstans i mitt hem KOM IGEN .... DU KLARA DET eller STÅ UT

Så om min tid med Ad var vidrig,
så kunde nedtrappningen och avgiftningen kostat mig livet.
Och det gör mig skitförbannad.
Vi hörs.

Idag på eftermiddagen fick jag återigen den där sressrusningen eller är det panikattaker jag får och kan en panikattack vara i timmar Det här borde någon kunna svara på. Efter nollningen tycker jag att allt har blivit värre. Det har även dykt upp ett rött märke som en 50 örings storlek på ena handens ovansida. Igår trodde jag att det hade börjat vända, var riktigt på G, ute och spatserade, tjabba med folk, var och handlade. Inte ens 10 tusen skulle få mej in på ica i dag
Sulle vara tacksam om någon vet något om panikångest och kan förklara.

Hej "Jag"!

Har du någon koll på ditt blodtryck?

Hej Hilton
Nej men det kan jag kolla

Kolla du blodtrycket först och se vad det ger..
Dom här attackerna låter inget vidare. Men är det inte slående att det kommer och går? Ena dagen fixar du ica medans nästa är det kört. Vore det ett permanent tillstånd skulle du ha problem varje dag. Tror ångesten är knuten till nollningen. Det gäller nog för dig att härda ut. Ta attackerna. Kolla på sikt om dom blir färre eller fler.. blir dom fler är det kris, blir dom färre är det övergående!

Hej
Jag tror att jag fick attackerna när abstinensen nådde sin topp.
Blodtrycket var ok, lite hög puls likaså hjärtklappning men det har man i en abstinens.
Två dagar innan nollningen sänkte jag Imovanen och det var väll inte så lyckat, har justerat det igen får ta det senare.
Det har väll varit lite så med mej här i livet
Varför göra det lätt när man kan göra det svårt.
Nåväl i dag är jag pigg.
Vi hörs.

Hej.
Vilken dag, så trött, så seg och tjock i huvudet, känns som jag inte kan tänka, halsen är spänd och bara suttit och gråtit. Har jag varannan dag abstinens eller . När jag påbörjade min nedtrappning så började jag att packa min ryggsäck. Månad efter månad har jag lagt ner lite saker tanken är att när jag har tagit mig igenom detta så har jag oxå packat klart. Detta har varit min målbild, den drivande kraften. I 9 månader har jag trappat, haft abstinens mått lite bättre för att sedan börja om månad efter månad. I ett par månader skall jag resa runt och livet skall bara kretsa runt min egen navel.
Godnatt.

Nej, det här låter inte alls bra.. Du måste ha någon att prata med om detta, en daglig kontakt och hjälp under tiden du trappar ner. Är det något annat som bidrar till eländet? Har du nära anhöriga som kan hjälpa dig? Det är ett helvete att trappa ner men det är nog viktigt att inte titta för mycket på naveln.. kan du inte göra något som engagerar? Odling? Själv staplar jag ved när det är kämpigt och det funkar. Kan rekommendera fysik aktivitet, det skingrar tankar och abstinens lite. Inget svårt så man måste koncentrera sig utan bara allmänt lätt jobb.. Kratta löv, gräva land, tvätta bil..

Hej
Ja jag har en jobbig nedtrappning men det får gå.
Att livet skulle kretsa runt min egen navel ett tag framöver ser jag fram emot. Då min pappa blev sjuk i cancer och fick beskedet max 6 månader, så ville jag vara där med honom, mitt eget liv fick jag skuta åt sidan ett tag. Detta var en väldig jobbig och framförallt sressande period och det var väll igentligen då ryggsäcks iden föddes, att bara tänka på mig själv
och mina egna behov när allt var över.
Att vara lite i gång är bra. Själv utövar jag Tha Chi, Qi gong och stesshantering men det bästa av allt att dra i väg på en runda med mina inlines en riktigt go känsla.
Vi hörs.

Jag håller på o trappar ner på paroxetin som jag har ätit i över nio år.Jag har fårr atarax som jag tar när det blir för jobbigt o det har funkat bra för mig.Men visst är detta en kamp som tar all energi men jag har bestämt mig för att klara det.Jag känner igen allt ni skriver om o visst gör vi det bra om vi klarar det.