Det undrar jag också.
Jag är nu 50 korn borta från 412,5 mg, dvs 1 korn väger 0,33mg circa.
50 x 0,33 eller 50 / 3 är lika med 16,7 mg.
412,5 minus 16,7 mg är 395,8 mg. Stoppet är vid 391,875 mg.
Då har jag gått ner 5%, vilket är mitt mål nu.
Det har gått sådär ganska bra, faktiskt känns det lite bättre på ett sätt att sänka när man är i tolerans. Jag tänker aldrig ge upp! Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag är rädd för hur det blir framåt när jag kommer under 300, men det kan tänkas sig vara likadant som det är nu, jag vet inte, det jag är rädd för är om jag inte kan sova alls och min känslighet ökar och gråtattackerna, men jag tror att om jag rör på mig, försöker hålla igång som jag har gjort (har faktiskt gått över förväntan de här 2 veckorna) jag blev bättre när jag sänkte, och jag satsar fortsättningsvis med E-vitamin 400 IU, Magnesium 1150mg (3x 375 / dag) och Omega-3 2-4 gram Pharbio (bäst kvalitet) så jag kan fungera bättre kognitivt och även få ner pulsen och symptomen. De är inte så kraftiga länge, men har problem med ögonen. Det är typ "oskärpa" vid starka ljuskällor, s.k halos. Ingen läkare eller föräldrar tar mig på allvar, man blir inte fan trodd. Undrar varför det måste vara så? Det är sjukt. Men jag har ett trumfkort, det är att jag fortfarande äter medicinen och trappar ner så de kan inte säga att jag inte har abstinens eftersom jag har gått över 4 veckor efter nollning (eller nåt sådant åt det hållet). Men det har varit svårt sova i natt, det kändes som jag tog tid på mig att sova, och sen, att vakna (att ens motivera sig det är svårt) och jag känner att jag liksom blir rädd för att vakna för jag VET vad det blir sen då, men tack och lov jag har terapi KBT och terapeuten har läst allt det här och länkarna i Paxil Progress, så jag inte behöver "kämpa mot hennes förnekande liksom läkarens" utan nu är det mer att försöka jobba med det och försöka gå igenom det på bästa sätt. Jag säger: Jag önskar er all lycka till och att jag kommer att fortsätta posta här så länge jag, förhoppningsvis lever. Jag vill leva, och inget ska knäcka mig. Att ta självmord är en dålig utväg. Jag tror inte ens att det ger en bra förutsättning för ett bra "efterliv", och är relaterad till karman. Eftersom jag tror på reinkarnation och något före liv och efter död, en annan fas. Kalla det ande men jag tror det är dimensionerna och den djupare underliggande universum som vi inte kan se, dimensionerna utöver vår uppfattningsförmåga. Jag är ledsen ifall jag har skrämt upp er med mina inlägg, för det är rätt känsliga ämnen att ta upp och det är hemskt att typ, människor som "är rädda för sig själva" och i ett tillstånd av hög emotionell känslighet rör upp sig själva, men ja, man ska nog försöka avhålla sig det och minska all jobbig stimuli under tiden. Jag rekommenderar er att även vara i Paxil Progress för det är mycket mer aktivitet där. Jag hoppas att jag kunde hjälpa er, med något. Är ledsen att Fredrik liksom har försvunnit (jag vet inte vad som hänt, men nåt är det) och att Mattias känner sig uppgiven. Jag vill försöka uppmuntra folk och mig själv. Det är svårt. Jag har varit där. Och är där nu. Medicinen fungerar inte bra på mig. Men den fungerar och håller mig vid liv.
Hälsningar. Mixter
|
|