RFHL Uppsala län

Öppet forum för problem med läkemedel.
Aktuellt datum och tid: fre 29 mar 2024, 07:07

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 395 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1 ... 16, 17, 18, 19, 20  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 18 maj 2009, 18:36 
Tack för det Snurrisen!!

Hur länge höll du utan medicinen?

Jag sitter lite i samma läge, har varit utan över ett år och mår skräp.
Grym ångest så funderar på att prova igen och trappa ut denna gången istället för att bara kasta tabletterna.

Visst är det som du säger, bäst att vara utan men vad gör man. Måste ju ha ett liv också :?


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 18 maj 2009, 18:41 
Offline

Blev medlem: lör 28 mar 2009, 11:23
Inlägg: 13
Jag var inte utan så länge bara sex eller sju veckor innan jag gav upp :? , åt du oxå seroxat??


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 18 maj 2009, 18:49 
Offline

Blev medlem: lör 28 mar 2009, 11:23
Inlägg: 13
Hej undrande!!
Helt sant man måste ju ha ett liv.
Skriv gärna och berätta hur det går och hur du väljer att göra om du vill.
Kram


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 18 maj 2009, 19:54 
Nä jag åt zoloft, det funkade ok men sedan blev det sertralin och allt blev bara skräp. Mådde sämre och sämre och tills slut kastade jag bara tabletterna.

Har fått cipralex utskrivet nu men vågar knappt bara titta på dom.
Samtidigt vet jag att flera som haft det jobbigt har kunnat gå tillbaka och ordna upp sina symtom för att sedan trappa försiktigt och klara det.

Ja då, ska uppdatera här om jag kommer igång, ska dock försöka ett tag till utan men livet får liksom inte bara rinna iväg utan att försöka göra något.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 18 maj 2009, 21:59 
Mitt liv går åt helvete både med och utan tabletter. Kommer tydligen alltid få leva i isolering.....önska man kunde få somna in för det här är fan inget liv! Måste kännas skönt att bara kunna trappa ut och veta att allt kommer ordna sig....


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis 19 maj 2009, 02:24 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
vi kommer väl aldrig få upprättelse? sjukvården, läkarna, psykvården HAR ingen jävla aning om sånt. trots att det sker väldigt mycket ofta. det är som om de skiter i det. det känns som de skrattar åt oss och tycker att det hör hemma på soptippen. ge elchocker liksom? vi är inget värda. sopa under mattan liksom som det som hände med benzo. men problemet är för stort för att ignoreras denna gång. de har gömt hemliga rapporter. de jävla vitrockarna!!! mitt liv är förstört...

det här är för jävligt.

skulle aldrig ha börjat med skiten fan!!!!!!!

vansinnesdåd är högst sannolikt tror jag.
psykvården är ett skämt. kapitalismen har invaderat den.

tabletter är lösningen på världens problem!!!!!!! haha


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 20 maj 2009, 08:22 
Offline

Blev medlem: mån 27 apr 2009, 18:43
Inlägg: 25
Ort: Stockholm
Hej på er Mixter, Snurrisen, Trött och Undrande

I dag har jag en bra dag och då känns livet värt att leva igen.

Jag är väl knappast någon "lustigkurre" i mig själv, har så länge jag kan minnas varit tungsint av mig. Men jag har så smått börjat leka med tanken på att det är ett normalt sinnestillstånd och inget sjukligt. Vi lever ju i en värld med mycket sorgligheter och att inte reagera på det är väl egentligen mer onormalt? Jag blir t.ex. ledsen när jag ser att människor lider. Frågan är om det är något som ska mediciners bort?

Nej, jag är trött på att döva mig själv för att bättre leva upp till någon konstruerad norm. Jag är "knäpp" och "depressiv". So what? Det får folk leva med!

Abstinensbesvären kommer jag säker att få dras med ett tag till, det är priset jag får betala för att jag var en sådan naiv idiot att jag trodde på de läkare som skrev ut skiten.

Mixter, jag känner igen de tankar du har. Också jag har under flera perioder i mitt liv funderat på och planerat för självmord. Allvarliga tankar. Jag känner med dig och hoppas att du kommer lyckas trappa ner så småningom. Jag är övertygad om att det finns en bättre framtid för oss alla i detta liv. Knepigt dock att hitta vägen dit. Citatet du postade var fint.

Här några tips som kan verka mycket banala när man är mitt uppe i abstinensen men som jag tycker har hjälpt mig; regelbunden motion och promenader - att trötta ut kroppen gör det enklare att sova. Drick mycket vätska (jag inbillar mig att det hjälper till att snabbare "rena" systemet). Skriv dagbok - då ser du att det går framåt även när det känns hopplöst. Spikmatta - hjälper mot smärtan i kroppen. Valeriana (lugnande naturmedel) när det är som värst. Ta del av andras erfarenheter (t.ex. här på forumet). Om du inte kan äta - näringslösning som finns på apoteket. Sov - då går tiden och psyket/kroppen återhämtar sig snabbare. Acceptera att du inte kan prestera - all din kraft kommer gå till att bli fri från medicinen.

Okej, nu ska jag ge mig ut på en lång promenad, jag behöver tänka igenom saker och ting. Utan psykofarmaka försvinner skygglapparna och man börjar ifrågasätta saker och ting. Mitt jobb, mina relationer, min framtid, allt måste omvärderas förstår jag nu.

Kram på er alla
det är bra att ni postar, stärkande att ta del av era erfarenheter


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 20 maj 2009, 16:27 
Offline

Blev medlem: lör 28 mar 2009, 11:23
Inlägg: 13
Hej!
Lilla snigel hoppas du fick njuta av din långpromenad, tycker du e duktig som kämpar på massor med varma tankar till dig och alla andra som kämpar på i detta elände!
Skulle så gärna vilja kasta tabletterna, men törs inte...

Har vart ute på långpromenad med min hund, utan henne skulle jag nog inte gå utanför dörren..har svårt att vistas ute bland folk, har vart sån mellan varven hela livet tror jag men nu har det vart riktigt illa i drygt ett år.. måste nog börja öva mig...

Kram


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 20 maj 2009, 22:24 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Jag var på min praktik idag, jag försökte. Jag kände mig självmordsbenägen (bad bad anxiety wave) kl 9 i morse, men jag klev upp för jag var tvungen. Så tog jag en dusch och begav mig till praktik. Och fick faktiskt saker gjorda.. Före det åt vi lunch. Det var trevligt. Det var 2 veckor sist. Är väldigt tacksam att jag har såna underbara arbetskamrater! Dom håller mig levande och hoppet uppe. Sen hämtade jag ett kabinett till hårddisken och träffade en vän som kom hit hem till mig och jag skall besöka honom imorgon till över helgen. Det känns lite jobbigt att resa, varför man är så rädd? För att förlora sin "trygghet" ? Jag förstår er, och jag är imponerad att ni står er så starka! Det här är verkligen så svårt... Kram på er.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 20 maj 2009, 23:22 
Offline

Blev medlem: lör 28 mar 2009, 11:23
Inlägg: 13
Hej Mixter!!
Det var roligt du haft en bra dag idag, det är tur man har dem ibland så man får lite hopp tebax :)
Kramar från mig


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 21 maj 2009, 12:43 
Offline

Blev medlem: lör 28 mar 2009, 11:23
Inlägg: 13
Vet inte riktigt vad man e rädd för egentligen, det är tryggt att vara hemma där kan man må som man gör utan att nån ser, man kan tappa kontrollen utan att verka alltför konstig...
Tror jag isolerat mig för mycket, måste försöka bryta det inte bry mig om att jag skakar som ett asplöv och svettas groteskt, tids nog måste det ju bli bättre..
Har väntat i ca nio månader på att få en samtalskontakt inom psykiatrin, vet inte hur det kan ta sådan tid, kanske borde jag ringa och tjata men jag orkar inte utan fortsätter hoppas på att det ska dimpa ner en kallelse i brevlådan varge dag.. undrar varför man skjuter på allt som en plogbil och stoppar huvet i sanden?
Känns hopplöst just nu.

Kram på er


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 29 maj 2009, 08:09 
Hej lilla snigeln

Hur går det för dig.

Jag.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 04 jun 2009, 13:44 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Det undrar jag också.

Jag är nu 50 korn borta från 412,5 mg, dvs 1 korn väger 0,33mg circa.

50 x 0,33 eller 50 / 3 är lika med 16,7 mg.

412,5 minus 16,7 mg är 395,8 mg. Stoppet är vid 391,875 mg.

Då har jag gått ner 5%, vilket är mitt mål nu.

Det har gått sådär ganska bra, faktiskt känns det lite bättre på ett sätt att sänka när man är i tolerans. Jag tänker aldrig ge upp! Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag är rädd för hur det blir framåt när jag kommer under 300, men det kan tänkas sig vara likadant som det är nu, jag vet inte, det jag är rädd för är om jag inte kan sova alls och min känslighet ökar och gråtattackerna, men jag tror att om jag rör på mig, försöker hålla igång som jag har gjort (har faktiskt gått över förväntan de här 2 veckorna) jag blev bättre när jag sänkte, och jag satsar fortsättningsvis med E-vitamin 400 IU, Magnesium 1150mg (3x 375 / dag) och Omega-3 2-4 gram Pharbio (bäst kvalitet) så jag kan fungera bättre kognitivt och även få ner pulsen och symptomen. De är inte så kraftiga länge, men har problem med ögonen. Det är typ "oskärpa" vid starka ljuskällor, s.k halos. Ingen läkare eller föräldrar tar mig på allvar, man blir inte fan trodd. Undrar varför det måste vara så? Det är sjukt. Men jag har ett trumfkort, det är att jag fortfarande äter medicinen och trappar ner så de kan inte säga att jag inte har abstinens eftersom jag har gått över 4 veckor efter nollning (eller nåt sådant åt det hållet). Men det har varit svårt sova i natt, det kändes som jag tog tid på mig att sova, och sen, att vakna (att ens motivera sig det är svårt) och jag känner att jag liksom blir rädd för att vakna för jag VET vad det blir sen då, men tack och lov jag har terapi KBT och terapeuten har läst allt det här och länkarna i Paxil Progress, så jag inte behöver "kämpa mot hennes förnekande liksom läkarens" utan nu är det mer att försöka jobba med det och försöka gå igenom det på bästa sätt. Jag säger: Jag önskar er all lycka till och att jag kommer att fortsätta posta här så länge jag, förhoppningsvis lever. Jag vill leva, och inget ska knäcka mig. Att ta självmord är en dålig utväg. Jag tror inte ens att det ger en bra förutsättning för ett bra "efterliv", och är relaterad till karman. Eftersom jag tror på reinkarnation och något före liv och efter död, en annan fas. Kalla det ande men jag tror det är dimensionerna och den djupare underliggande universum som vi inte kan se, dimensionerna utöver vår uppfattningsförmåga. Jag är ledsen ifall jag har skrämt upp er med mina inlägg, för det är rätt känsliga ämnen att ta upp och det är hemskt att typ, människor som "är rädda för sig själva" och i ett tillstånd av hög emotionell känslighet rör upp sig själva, men ja, man ska nog försöka avhålla sig det och minska all jobbig stimuli under tiden. Jag rekommenderar er att även vara i Paxil Progress för det är mycket mer aktivitet där. Jag hoppas att jag kunde hjälpa er, med något. Är ledsen att Fredrik liksom har försvunnit (jag vet inte vad som hänt, men nåt är det) och att Mattias känner sig uppgiven. Jag vill försöka uppmuntra folk och mig själv. Det är svårt. Jag har varit där. Och är där nu. Medicinen fungerar inte bra på mig. Men den fungerar och håller mig vid liv.

Hälsningar. Mixter


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 04 jun 2009, 17:47 
Hej Mixter.
Jag tror dig, kämpade nämligen själv för mitt liv både när jag trappade och efter nollan.
Jag skrev en del om min kamp här på tråden men inte allt.
Jag tog inte upp eller orkade kanske inte skriva om den verkliga misären som jag hamnade i.
Jag skrev aldrig hur min kompis gång på gång gick in i min lägenhet, hämtade mig hem till sig, gav mig näringsdrycker medans jag kröp längst väggarna och det kunde pågå i dygn.
Jag hade ständigt ett kort på mitt barnbarn med mig för att jag inte skulle släppa taget och ge upp.
Två gånger på detta året träffade jag min dotter som var så chockad över det hon såg att hon bara satt och grät, jag hade förvandlats till ett vrak det gjorde jag redan när jag åt medicinen

Läste nu i fass att dom utfärdat en varning på Mirtazapinet.

Nu vet jag att det finns dom som tycker att det finns en andledning till att man får dessa med, ja kanske, vad vet jag.
Men jag blev felmedicinerad och fick betala ett jä..... högt pris för det.
Jag trappade nämligen ut Imovanen och är snart färdig med Sobrilen
som jag har ätit i alldeles för måna år
och se på f.. jag blir bara bättre och bättre.

Så till dig Mixter, jag tror dig, jag har ju själv varit där och många med oss. Dom sista månaderna hade jag flytande tog bort 2 droppar var 3 vecka och ändån så sjuk, inte konstigt man fick kämpa var ju helt fast i skiten.

Jag


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 04 jun 2009, 18:28 
Vad lättad jag blir över att du "Jag" har blivit bättre. Har en sambo som blivit jättesjuk under uttrappningen av seroxat. Misär är ända rätta ordet för att beskriva detta. Utan mig skulle hon inte klara den rent praktiska vardagen. Jag får mixa pureer och ge henne. Hon sitter periodvis och vaggar i sängen vit av illamående. Är sjuk på ett sätt som inte går att beskriva för människor som inte varit med om det. (Och inga läkare hittar något fel på henne utöver att man kan se att hon är jättesjuk) Men om någon har tagit sig igenom det här och kommit ut på andra sidan så borde ju min sambo också kunna. Och Mixter också.

Sambo som tror på ett liv efter medicinerna


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 20 jun 2009, 21:00 
Offline

Blev medlem: mån 27 apr 2009, 18:43
Inlägg: 25
Ort: Stockholm
Hallå på er Jag, Mixter, Snurrisen och er andra som läser.

Måste börja med att säga att jag blir så tagen när jag läser era inlägg. Känner tyvärr igen så mycket av det ni går igenom. Önskar att ni slapp ångesten och all skit medicinerna för med sig. Misären ni beskriver känner jag igen. Under flera år av mitt vuxna liv har jag varit oförmögen att hålla ihop vardagen. Jag har känt skam över det och gör det fortfarande. Det verkar ju så enkelt för alla andra.

Jag har funderat mycket sen jag slutade med Mirtazapinet. Och jag har kämpat mot utsättningssymptom. Jag har de senaste veckorna haft djupa tvivel på mig själv och min förmåga att klara av ett "normalt" liv. Jag är och har alltid varit en ensamvarg, jag blir snabbt trött av för många intryck, behöver mycket tid för mig själv samtidigt som jag är livrädd för ensamhet. Jag har alltid varit misstänksam mot mänskligheten, håller mig på min kant, iaktar. Jag är kanske svag? Saknar kanske några slags "väggar" ut mot omgivningen.

Ja, som ni märker så kämpar jag med att lära känna mig själv just nu. Jag försöker ta reda på om jag kommer klara mig utan mediciner. Kan jag sköta ett jobb, vistas bland folk, städa, tvätta, handla mat, umgås, utan att bryta ihop? Utan att känna mig fullständigt dränerad?

Många kramar till er alla


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 jun 2009, 00:06 
Förbjud skiten NU!


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 12 aug 2009, 02:55 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Vad tyst det blev. Skulle vara bra att höra ifrån er hur det har gått. Själv är jag typ runt under 370 mg och det är ljusår kvar innan jag blir klar. Men har kontroll över symptomen iaf. Äta mycket organiskt och grönsaker hjälper. Magnesium gör en del. Olivolja också.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 12 aug 2009, 10:22 
Mixter skrev:
Jag kände mig självmordsbenägen (bad bad anxiety wave) kl 9 i morse, men jag klev upp för jag var tvungen. .


Ursäkta , ja e lite dålig på engelska :oops: vad menar du? e du måhända englishman? :lol:


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 13 aug 2009, 01:39 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Hehe är så van skriva i Paxil Progress.

bad bad anxiety wave

dålig dålig ångestvåg

typ .. en pågående ångest attack, liksom. på engelska.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 395 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1 ... 16, 17, 18, 19, 20  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 17 gäster


Du kan skapa nya trådar i denna kategori
Du kan svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010