RFHL Uppsala län

Öppet forum för problem med läkemedel.
Aktuellt datum och tid: mån 05 dec 2022, 09:04

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik: Panikattack??
InläggPostat: lör 31 jan 2009, 21:19 
Offline

Blev medlem: mån 08 okt 2007, 23:06
Inlägg: 90
Ort: Norrköping
Hej!

Nu har jag inte varit härinne på länge och har mått väldigt väldigt hyfsat faktiskt några månader. Äter dock fortfarande en liten dos Sertralin eftersom det gick så dåligt med nertrappen och jag måste kunna sköta mi jobb. Men allt har varit lugnt och skönt ett tag och jag har t.om rest med tåg på egen hand 50 mil och vågat göra saker jag inte gjort på länge och det känns ju jättebra:)!

Men inatt/tidigt i morse hände något jättejobbigt:(. Det är så pinsamt som att varje gång jag får ägglossning så får jag ett otroligt sötsug så igår smällde jag ihop en plåt med chokladmuffins. De smakade ljuvligt och jag smällde nog i mig 10 stycken mitt i natten....hehe, jag vet, inte normalt men jag jobbar nätter så jag har lite konstig dygnsrytm. MEN...problemen började där. När jag sen lagt mig märkte jag att min puls var ganska hård och hög mend en brukar kunna bli det på mycket socker så jag försökte att bortse från det.

Jag somnade en stund men vaknade igen sen och kände att jag hade en hemsk hjärtklappning och kände mig varm. Jag blev rädd och hjärtat skenade på ännu mer och hårdare. Till sist tappade jag kontrollen helt och hjärtat hamrade som besatt och jag kände mig genomsvettig fast jag inte var det, det kom liksom ingen svett fast det kändes som det dröp av mig. jJag blev tvungen att kasta av mig det jag hade på mig och jag skakade i kroppen och kände mig dålig i magen och andades stötigt och hackande. Min man försökte lugna mig men jag var nästan säker på att de var en hjärtattack och var panikslagen. Jag kände att jag var tvungen att gå ut för att få luft och min man följde med mig. När jag kom ut lugnade det hela ner sig sakta men säkert och min man tog pulsen på mig med jämna mellanrum och den blev mer och mer normal efter hand.
Jag kände mig fortfarande dock konstig och skakade av köld nu istället och vi gick in. Det tog ytterligare en stund innan jag fick konroll på mig själv och nu blev jag istället fullständigt utmattad. Gäspade och gäspade och orkade knappt vara vaken men jag vågade knappt somna heller.

Jag har haft panikångest i över 10 år men aldrig upplevt detta tidigare, inte så intenstivt! För ca ett halvår sedan hände samma sak med hjärtklappningen. Det var morgon och ja hade precis stigit upp och stod ute med min morgoncigg och kaffe och hjärtat bara skenade iväg som tokigt. Dock lyckades jag häva detta ganska bra och kände inte alls den värmevallning (?) som jag gjorde igårnatt.

Vad tror ni härinne, var det en rejäl panikattack jag drabbades av eller bör jag vara orolig för mitt hjärta?? Jag blev VERKLIGEN rädd inatt:(!!!

Kan tillägga at jag förra året gjorde kanske ca 10 EKG och inget av dem visade något konsigt och jag är en lågtryckare med perfek blodtryck och ar inte diabetes heller.

Har däremot känt förr om jag äter mycket socker att jag blir lite skakig och ångestfylld och vet hur viktigt det är emd en jämn blodsockernivå när man har ångest men jag tabbade mig igår och föll för frestelsen:/.

Idag känner jag mig orolig och ångestfylld och vill så gärna veta vad ni tror om det kan har varit en ordentlig panikattack?

Hoppas någon kan ge sin vinkling av detta så jag kanske kan känna mig lite lugnare:(.

Kramar!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: sön 01 feb 2009, 23:27 
Offline

Blev medlem: mån 08 okt 2007, 23:06
Inlägg: 90
Ort: Norrköping
Ingen alls som känner igen sig minsta lilla i detta.........? :roll:


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik: jo, jag känner igen mig
InläggPostat: mån 02 feb 2009, 13:53 
Offline

Blev medlem: mån 02 feb 2009, 13:27
Inlägg: 25
Hej!
Detta är första gången jag skriver på detta forum, jag skapade en profil nu för att kunna svara på ditt inlägg. Jag har varit inne på detta forum och läst i drygt 5 månader, dvs sedan den dag då jag ganska tvärt slutade med mina antidepressiva SNRI-preparat, remeron (mirtazapin) som jag ätit i 5 år. Jag blev så SJUK som jag aldrig tidigare varit i hela mitt liv och det är fortfarande inte bra. Har väldigt svårt att hålla modet uppe men RFHL har hjälpt och det har hjälpt att läsa om andra med samma och liknande symptom som jag, bla har jag känt igen mig väldigt mycket i det som du beskrivit. För att besvara din fråga om någon upplevt samma sak som du: Ja, varje dag nu i en månads tid har jag hjärtklappning och svårt att andas. Jag har väl egentligen upplevt hjärtklappningen mer eller mindre sedan utsättningen men sedan jag blev sjuk i förkylning och öroninflammation för en månad sedan så har den eskalerat. Öroninflammationen gav så småningom med sig men hjärtklappningen är kvar. Jag vaknar med den varje morgon tillsammans med en värmekänsla, känns som feber men jag har inte feber. Jag har dessutom andningsproblem som känns som astma (är astmatiker sedan 2 års ålder men bara när jag utsätts för pälsdjur) och astmamedicinen hjälper inte mot dessa andningsbesvär.Ofta vaknar jag mitt i natten av att hjärtat rusar och jag inte får någon luft. Jag har också haft panikattacker (det är dock många år sedan nu) men detta är något annat, sedan skapar ju förstås dessa skrämmande symptom ångest. Jag har inte gjort EKG, kanske borde, men de har kollat min sköldkörtel och gjort en del andra prover som inte visar på något. Till detta hör även att jag lider av en fruktansvärd utmattning, jag orkar absolut ingenting, kroppen känns som hundra kilo, trappor och upförsbackar är fruktansvärt jobbiga. Jag kan även övermannas av en enorm trötthet, multipla gäspningar som liksom inte ger sig, kan inte sluta gäspa. Ibland ger dessa gäspningar även kväljningar. Jag har dessutom ont i kroppen, i musklerna, är öm i kroppen. Ibland går det liksom som en konstig kramp/värk igenom hela kroppen, det är så svårt att förklara. Har även konstiga muskelkramper/sammandragningar, tror att de kallas myoklonus, sådana tics som man ibland kan uppleva kring ögat bara det att i mitt fall är det ryck/tics i muskler i hela kroppen, stora som små. Jag skulle kunna göa listan med mina symptom hur lång som helst men det blir ett lite för långt premiärinlägg tycker jag. Jag skulle ju egentligen bara svara på att jag känner igen mig väldigt mycket i din historia och att jag hoppas att vi kanske kan utbyta lite tankar och erfarenheter via detta forum. Skulle gärna vilja veta lite mer om dig och din medicinhistoria och jämföra lite med mig själv för det var så mycket av det du har skrivit som jag känner igen mig i. Och jag är väldigt väldigt orolig över allt detta och undrar hur lång tid jag ska må så här, om det verkligen kan vara abstinens eller om jag kanske faktiskt är sjuk på riktigt. Ok, det var allt för nu, ser fram emot ett svar, ta hand om dig!

/Helena


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 02 feb 2009, 21:16 
Offline

Blev medlem: mån 08 okt 2007, 23:06
Inlägg: 90
Ort: Norrköping
Hej!

Tack för ditt svar! Så himla skönt att veta att man inte är ensam om dessa fenomen. Jag blev verkligen så rädd den här gången och har nu svårt att släppa detta och är rädd för att jag har någo fel på hjärtat:(. Letar hela iden efter om det smärtar i armen eller käken eller bröstet för att känna efter riktigt och det förstör så mycket för mig. Tycker att jag blir mer andfådd än vanligt osv osv fast jag troligen inte blir det. Jag hoppar ca 200 hopp med hopprep per dag för att hålla mig i form och gå ner lite i vikt samt för att orka med mitt jobb och det gör jag nu med men tycker att det är jobbigare helt plötsligt:(. Ringde t.om till sjukvårdsrådgivningen och frågade vad de trodde att det var som hände och de trodde mycket riktigt att det var en panikattack. Jag har bara så himla svårt att släppa detta och fortsätta som vanligt mend et är det enda jag vill just nu, jag vill ha svart på vitt att det bara var något ofarligt så jag kan gå vidare!

Min medicinhistoria är den att jag brakade i väggen för ca 10 år sedan och fick Zoloft. Jag blev faktiskt snabbt bättre på den men min mamma säger attd et tog ca ett år innan jag slutade att tjata om olika krämpor som skrämde mig*s* så jag får väl tro på henne då;). Jag åt medicinen i 8 år, blev gravid och slutade tvärt på den sista 25 mg jag åt på en gynekologs inrådan...nu efteråt vet jag att jag gjorde HELT fel! Jag skulle ha lyssnat med min riktiga läkare istället och sedan avgjort riskerna med att sluta kontra fördelarna med att fortsätta. Jag fick tyvärr missfall i 3:e månaden och blev återigen jättesjuk. Det var bara att sätta in Sertralin direkt igen. Sertralin är ju detsamma som Zoloft. Den läkaren jag träffade först skjöt upp mig direkt på 100 mg och jag blev ännu sjukare...fick nog av det och började trappa ner på egen hand istället. Sakta men säkert och efter några månader var jag nere på 25 mg igen. Jag tror att jag trappade alldeles för fort för jag blev ASsjuk trots att jag hade stöd och hjälp hela tiden. Jag upplevde i princip alla de fenomen som du med gör och mer därtill, förstår att din lista är längre än den du skrev och jag tror att jag kan skriva under på samma. Det var helt enkelt vedervärdigt och när jag fick jobb för ett år sedan fick både läkaren och jag nog (har en annan läkare än den i början nu tack och lov). Han sade åt mig att stanna på 25 mg och så gjorde även min psyksjuksköterska som jag går i terapi hos. Iallafall under en tid men sedan har jag jobbat så mycket och livet har flutit på så jag har stannat där och trivs med det. Har självklart inte mått kalas hela iden men det har gått frammåt iallafall och ända tills deta hände för några dagar sedan så mådde jag ganska normalt faktiskt och livet kändes bra. Nu har jag alltså tagit et steg tillbaka igen men SKA fram igen! Känner mig bara ledsen och rädd just nu och vill bara frammåt igen till där jag var och sedan fortsätta därifrån. Men man får kämpa och kämpa och kämpa och ibland känns det som man inget annat gör! Ibland är motivationen inte på topp och då dalar man lite men som ur är så kan man komma in hit då och få lite peppning tack och lov! Samt att få ge peppning till andra med som jag tycker ger en del självläkning också. Att få dela med sig.

Jag tycker absolut att det du upplever låter som abstinens. Tror att du kan ta det ganska lugnt och försöka vila i det. Det är jättetungt och jättehemskt när det känns så, jag vet precis och ibland undrade jag t.om om jag inte verkligen höll på att flippa ut på riktigt. Mend et tar tid att läka hel enkelt och vissa symptom blir man nog aldrig riktigt av med tror jag utan man lär sig att leva med dem istället. Min ostadgihetskänsla t.ex. Den ger sig helt enkelt inte, vare sig jag mår jättebra eller är skitlycklig så dyker den alltid upp för eller senare och gungar min mark. Mend et finns såklart vissa perioder när jag inte känner ett dugg och jag tar vara på dem och försöker tänka på dem sen när det är dåligt igen för att peppa mig själv. Mitt öronsus försvinenr inte heller, det lever jag med 24 timmar om dygnet och ibland känns det rejält knäckande kan jag lova men samtidigt så kunde det varit värre, det kunde ju ha tjutit som en siren;).

Den stora styrkan för mig och för många andra med tror jag, är justd et att finna andra i samma sits, att inte vara eller känna sig ensam id et här. Det finns inget tuffare än att ta sig igenom en sådan här sak och ska man dessutom göra det på egen hand så blir oddsen tuffa! Men man är aldrig ensam, man har ALLTID stöd härinne!

Byter jättegärna ord och erfarenheter och upplevelser med dig härinne, jag vill inte helelr känna mig ensam ju.

Kämpa på och hang in there, det kommer att bli bättre, men det tar tid. Jag vet att tålamodet tar slut emellanåt men försök att skopa upp lite nytt då genom att försöka oliak saker. Jag kör med lite yoga och pilates t.ex. I början läste jag mycket böcker också. Nu läser jag mest ångest och KBT-böcker för jag har så mycket annat att göra...det hade jag inte förut för jag orkade/vågade inte så det ska man ju se som ett framsteg såklart.

Jag utmanar mig själv, jag är som vilken annan människa som helst, klart jag klarar allt som andra klarar. Jag undviker inte saker för att jag kanske inte är på topp osv och ska jag verkligen undvika något så ser jag till att det finns ett annat skäl för det, t.ex mens, pms eller något sådant, men ångesten ska ALDRIG hindra mig i det jag gör! Det är mitt moto, svårt att leva efter men man ska ju åtminstone försöka;).

Skriv gärna med du också, om dina tankar och känslor och hur din vardag funkar, det är skönt att läsa hur andra har det också:).

Stor kram!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 11 feb 2009, 23:33 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Hur går det annars med nertrappningen? Du vet ifall att du mår bättre om du går ner ett snäpp, 5-10%. Har du börjat använda vattentitrering? Berätta gärna hur din nertrappning går. Jag tror det blir bättre för dig när du är i sk. poop out.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 12 feb 2009, 20:01 
Offline

Blev medlem: mån 08 okt 2007, 23:06
Inlägg: 90
Ort: Norrköping
Mixter: Tja jo, har ju inte trappa något alls på flera månader nu men funderar stark på att börja igen som du gav tipset om för jag tror som du attd et är enda sättet att må bättre när man väl hamnat i detta. Känner mig hur resistent som helst och t.om min psyksjuksköterska tror inte att medicinen hjälper mig så mycket just nu. Har inte testat vattetitrering ännu men ska läsa på mer om det och kanske försöka, är det säkert att medicinen har samma effekt så om man blandar ut den så med vatten?

Tror faktiskt att det mesta jag känner just nu är för att jag är just resistent mot min nuvarande dos. Skulle hoppas lite på att må bättre under pms:en också om jag går ner ett snäpp till i medicineringen för den är hemsk vill jag lova, både pms:en och ägglossningen är avskyvärda för mig fulla med symptom och dåligtmående, urk:/. Ska sätta mig och tänka igenom en plan och försöka skaffa mod att börja trappa igen, e så rädd att jag ska må ännu sämre igen, usch. Men jag vet ju att det är precis som du säger, man blir bättre efter ett tag när man trappar. Hade du trappat ut helt och nollat eller hur var det?

Kram!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 13 feb 2009, 00:20 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Okej, jag förstår.

Det räcker med att sänka (jag föreslår 5-8%) så kommer du må bättre igen faktiskt. Fortsätt i samma stil varje månad så kommer det gå bra. Många har lyckats med det. Ja vattentitrering löser upp de, man kan sedan dosera väldigt exakt. Förutsatt du skaffar dig rätt prylar. Det finns också att ordna orala droppar, det finns för sertralin tror jag. Prata med din läkare. Du kommer att må bättre när du sänker och när du mår dåligt igen så sänker du efter nån vecka/veckor om symptomen inte blir bättre. Gör det lite långsammare när du närmar dig 0. Sen är det bara att hålla ut. Tänk om ingen hade sagt till dig? Det är inte så mycket erfarenhet här tycker jag. Det är farligt. Alla måste få veta hur fort man egentligen ska sänka, och vad poop out (tolerans) innebär och hur man ska gå tillvägagånga. Samt att man kan öka i poop out för att få lite lugn men det är inte långvarigt och fungerar inte alltid, efter nån månad är det samma sak igen. Jag är inte längre rädd nu för även om jag får poop out så kommer jag att kunna må bättre ifall jag sänker. Jag har börjat känna mig mer stabil nu på 225mg Efexor. Snart dags börja räkna ner dom småa kulorna. 1 per 3:e dag blir lagom tror jag i början. Sakta som fan. Lär ta 3-4år för mig att bli fri från Efexor men det är värt det! 225mg Efexor motsvarar 150 mg Zoloft, 60mg Citalopram/Paroxetin/Fluoxetin.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 13 feb 2009, 00:22 
Offline

Blev medlem: fre 06 feb 2009, 18:51
Inlägg: 644
Börja med 8 % sänkning och vänta 4-6 veckor. Om du först blir bättre, sen mot slutet sämre och det inte blir bättre därefter, är det dags att sänka igen. Samma sak upprepar du tills du når 0 (gå saktare, ca 5% förbi 12,5mg barriären som är svårast)


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 13 feb 2009, 12:26 
Offline

Blev medlem: mån 08 okt 2007, 23:06
Inlägg: 90
Ort: Norrköping
Mixter: Tack för dina tips och din peppning, det gör att det känns värt att prova igen:)! Ska prata med min läkare också och sen ge mig på det försiktigt försiktigt. Nej, jag vet att det inte är alla som vet hur sakta man ska ta det. T.om läkare rekommenderar ibland folk att trappa 25 mg åt gången...helt sjukt tycker jag för man blir aktiskt jättesjuk när man gör så. Man måste vara försiktig. Vet inte hur många jag har fått säga åt av både vänner och internetkontakter att de gått alldeles för fort fram, på läkares inrådan...första tiden jag trappade gjorde jag det med hjälp av stöd från läkare och beroendeenhet på orten där jag bodde och även de tyckte att jag skulle gå alldeles för fort fram, resultat...tja, det kan man ju själv räkna ut så när jag tog det i egna händer och med hjälp av vägledning härinnifrån så började det gå bättre och jag började faktiskt må bättre också:).

Kan inte nog hålla med dig Mixter, man måste vara jätteförsiktig! Man får helt enkelt låta det ta den tid det tar:). Tack igen för alla dina goda råd och kloka tankar:)!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 13 gäster


Du kan skapa nya trådar i denna kategori
Du kan svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010