RFHL Uppsala län

Jag vet hur det känns att känna sig "fast" i sig själv.

Panik är jobbigt, men akatisi är nåt mycket värre.

Akatisi leder till självskärning, skadligt beteende, vansinnesdåd, självmord. Panik kan man överleva bättre, men ändå hemskt jobbigt.

Men det finns folk som har överlevt det.

Agneta tex. Hon är ett exempel. Agneta kunde inte ens andas själv automatiskt utan var tvungen att försöka andas själv utan det automatiska styret i typ några år, de värsta åren. Numera är hon bättre och det kommer ju dokumentär snart, som jag vill se. Hon är fortfarande svårt skadad men jag tror verkligen att hon kommer att bli nästan helt frisk de nästa 5 åren. Eftersom det har gått 5 år nu.

Jag vet att mörkertalet är väldigt stort när det gäller självmord och försvinnanden. Folk inlåsta på institution eftersom antidepressiva har orsakat "psykos" och självskadebeteende och som nästan aldrig blir bättre eftersom de får neuroleptika som bryter ned receptorerna. Zyprexa leder till döden, diabetes, övervikt.

Till och med på akutpsyk rekommenderar dom länge inte antidepressiva för depression. Jag vet. Jag har pratat med en tjej som var deprimerad. Och läkaren har sagt att antidepressiva rekommenderas inte. Varför? Eftersom dom har sett hur det har blivit. Det fungerar i ett tag, sen tolerans, sen byte till ngt starkare, osv, tills det inte fungerar, till slut lägger man till massa mediciner. Det slutar bara dåligt. Och antidepressiva trycker ned känslor som man behöver för att leva. Annars blir man en zombie som inte vet hur man ska leva, eftersom känslorna är svaga och livet blir grått. I själva verket orsakar dom depression.

Jag vet att många som inte förstår kommer att kalla mig lögnare. Dom har bara inte varit med om det. De som varit med om det förstår.

Alla tankar som man hade före man ätit under antidepressiva trycks ned, de barndomsproblem man hade som man inte bearbetat, blir 1000 gånger starkare efter en för snabb urtrappning... Kindling effect kallas det för. Gör man det upprepande gånger så blir det värre. Alla är olika och alla reagerar olika men det beror på känsligheten av receptorerna och nervsystemet. Gör man det tillräckligt ofta, länge och i hög dos, så kommer det att sluta illa. Därför bra att trappa ur långsamt medan tid är. Det har t.om några läkare förstått har jag sett!!!!

Iallafall det låter bra att biverkningarna har börjat släppa lite, men du får försöka hålla ut och ta en dag i taget, varje minut eller sekund som krävs och det vet du bäst vad du behöver göra. Det är inte för evigt och det kommer att släppa om du inte höjer eller sänker. Försök stanna på samma så länge du kan tills det blir bättre. Paniken verkar komma från för högt kortisol och det är ju feedback system som sedan sänker kortisol med tiden, men när man är känslig tar det längre tid. Vad jag tror..

Nu har jag varit ute och krattat och solen lyst... Det var härligt, men jag vet att det inte varar evigt så jag tar till mig det medan tid är! Sen kommer min tolerans igen och det blir jobbigt som fan. Redan små elstötar börjar komma igen. Helvete...

Känner igen mig i det där du skriver om tankarna om barndomen som plågar en. Och till råga på allt blir värre när man trappar ner för fort.. (Min jävla idiot som la av direkt när jag mådde som bäst...) Jag har säkerligen skadat mina receptorer på det viset. Det är väl därför jag mår som jag gör nu, jag känner paniken stakrare å starkare för varje timme som går och nyss kändes det som om jag höll på att tappa greppet om verkligheten igen. Som det var när jag trappade upp för snabbt i Februari. Jag har tagit en Sobril och visst lugnar sig kroppen lite så jag kan sitta still lite mer men nu har jag fått huvudvärk istället.. Men det är väl synden som straffar sig själv antar jag!

Fruktansvärt vad antidepressiva kan ställa till med, och jag antar att det är ju så som jag gjort som orsakar dessa vansinnesdåd som sker..

Jag är avis på dig som varit ute å krattat i solen, jag saknar tiden då mina föräldrar hade huset kvar. Det var så underbart att kunna vara ute å greja när det var fint väder, att sitta i en lägenhet är fan inget liv på sommaren, särskilt inte om man är uppvuxen på landet i eget hus!


//Fredrik

Ja så känner jag mig också.

Allt hade varit så mycket lättare ifall man visste hur man skulle trappa ner. Det är dödligt viktigt! Hade vi vetat det hade det här inte behövt hända.

Okej, i februari kände du samma, men nu står du på samma dos. På kvällen mår du bättre igen. Så höj inte. Lova mig iallafall att du går till akuten och får hjälp om du inte klarar dig hemma. Det kändes bättre att vara där faktiskt, blev mer drägligt. Men det var hemskt, man kände sig desperat till slut och Efexor fick man börja med. Det verkade direkt.

Man klarar sig mycket bättre i livet om man visste att man faktiskt behöver alla känslor! Att det gör faktiskt livet värt att leva! Att må dåligt, gråta, att vara glad, entuasistisk, småmanisk över hobbies, osv. Och en depression går att ta sig ur, bara man har rätt "verktyg". Mycket kan man göra själv. I öst har folket klarat sig bra tack vare många anhöriga och vänner som stöder en och mediciner behövs ej. I väst får många mediciner och tex psykos där är prognosen mycket sämre än i öst.

Jag önskar att du får lite frid på kvällen och att paniken börjar plana ut, och sjunka långsamt. Vet inte vad jag ska säga än att just be strong!

Om du vill ha mer kontakt kan du PM mig för MSN/sms etc.

Samt en sak. Man blev mycket överkänslig mot typ Nozinan, Propavan, Atarax, Theralen. Dom skapade mer problem för mig...

Fick hallucinationer, vita prickar i synfältet, kände mig förgiftad typ.

Men du kan testa betablockerare och xanor/stesolid. Samt kortisol nertryckande droger, typ Dexmethasone eller sånt.

Tianeptine (stablon) kan vara en bra ide eftersom den ökar återupptaget, kanske skulle kunna hjälpa till att göra din reaktion mindre. (Fungerar tvärtom som alla antidepressiva). Det skrivs ut enbart på licens.

MAOI tex Aurorix eller sånt kan också fungera tror jag. Det blir ungefär samma effekt men starkare än antidepressiva och fungerar på ett annat sätt. Kan ju göra så att du upplever mindre ångest troligtvis. Men kan löna sig att äta en lägre dos Anafranil ändå. Det är svårt att bestämma sig när man har en reaktion. Läkare vill ta bort och prova olika mediciner. Du sade att du kände dig okej på den lägre dosen, förut.

Ja jag vet inte... jag försöker komma på alternativ för dig. Men det verkar som ändå att Anafranilen försöker verka på dig eftersom paniken har ökat och det brukar vara så i början, men inte så hårt som du har det. Iaf om du ser paniken senare sjunker kan du vara på rätt väg.

Jaa det är bara bra att du kommer med tänkbara förslag! Jag har tänkt å tänkt på vad som skulle kunna vara bra för mig, ett enkelt SSRI, SNRI (Cymbalta då) eller att stå kvar på Anafranil..

Det är just på dagen det är fruktansvärt!!! Om jag säger outhärdigt så ljuger jag inte.. Paniken är grym alltså! Men sen lugnar det sig framåt kvällen. Nu är det faktiskt ganska lungt i kroppen, som tur är!

Jag har faktiskt GÅTT upp till min syster nu ikväll och vi har ätit pizza istället för att ta bilen. Det är en promenad på en halvtimme både dit å hem och det kändes faktiskt hur bra som helst att komma ut och röra på sig! Jag önskade att det var så på dagen med, att jag med lätthet kunde knalla ut å gå när jag går runt här hemma å bara har panik. Men när det är så så vill jag egentligen bara åka till psyk, men sen vet jag att det blir bättre framåt kvällen så jag härdar ut så gott det går!

Visst jag skulle säkert må väldigt bra av att komma hemifrån i nån vecka å koppla bort allt ett tag, jag känner det. Men som det känns nu så finns det en möjlighet att jag skulle kunna ta tag i saker här hemma.. Om detta nu bara kunde infinna sig på dagen..!!

Men det är som du säger, det är möjligt att medicinen börjar göra sin verkan nu så smått pga paniken och ångesten på dagen, så kanske kanske att det kan börja plana ut även på dagen... Ingen skulle vara gladare än jag!

Ja Propavan har jag provat å den fungerar bara några dagar, sen kommer rastlösheten å krypningarna i benen som många upplever det.. Samma med Theralen, den är hemsk!

Helt klart är vi övermedicinerade här i Sverige.. För vissa är det ett måste, men för många är det helt onödigt. Kanske även livsfarligt..

Det där med betablockerare lät intressant!! http://sv.wikipedia.org/wiki/Betablockerare

Likaså Tianeptine.

Ska ta upp det med min (sk:) läkare...

Jag kanske skickar min msn i pm sen!


//Fredrik

Hoppas du är på rätt väg!

Om du mår bra på kvällen, ta den fjärde delen av 25mg, och så kan du dela 25mg och ta dom med typ 4 timmars mellanrum på morgonen, kanske fungerar det? Det är bra att du vet att det går över på kvällen. Sen om dina biverkningar har börjat lugna ner sig om du känner så, så kanske du kan lugna ner dig lite grann och paniken blir lite mer outhärdlig.

Jag har varit ute och krattat löv, allt klart. Det kändes faktiskt bra. Trots mitt så kallade öde. Men tog 3-4 gram L-glutamin och 6g whey protein för att återhämta mig nu, det är ju första gången hård träning liksom. Nu är det middag och det blir lax. Jag hoppas verkligen att du klarar det här!

När allt är över försök varna folk om nertrappning alltid ska gå 5-10% och ju långsammare är desto fördelaktigare. Dessutom väntar man 4-6 veckor mellan varje steg. Berätta för alla om riskerna med antidepressiva etc.

Jag har tryck i huvudet. Alvedon biter inte så mkt. Ibuprofen gör det men tar helst 200 inte mer då blödningsrisken med denna och SSRI/SNRI/TCA kombinationen ökar till det dubbla jämfört med enbart SSRI eller Ibuprofen.

Hej! Mixter, är det vanligt att känna "tryck i huvudet" av att trappa ned SSRI? Mina sådana besvär började precis efter jag nollat, och poppar sedan dess upp periodvis. Känns som att bli huvudkrympt inifrån (typ...). Har fått för mig att detta kommer av svängningar i serotoninhalt eftersom det oftast dyker upp i samband med humörförändringar...?

Jepp. Man har ju det när man gråter normalt utan SSRI. Tydligen den del, frontalloben är kraftigt involverad med känslor och detta är vad SSRI påverkar mest. Nu har jag sett sådana tendenser hos mig att detta verkar variera över dygnet eftersom serotoninhalten är ju lägst på morgonen och högst på kvällen. Men jag har också märkt att det lixom känns som det växer neuroner där inuti, vet inte vad jag skulle beskriva det annars som. Jag hoppas iaf att min senaste ökning till 300 ger extra tryck så det kommer att försvinna å ge sig till slut, man kan ju alltid hoppas. Så på bussen väg hem märkte jag att jag hade känslor och mediterade, men det känns lite jobbigt att det verkar som att det pendlar med medicindosen i kroppen för om jag tar den klockan 3 på e.m så är det högst kl 3 på natten, enligt depå formulan 12 tim efter dosen är nivån som högst. Så jag vet inte egentligen hur det blir framöver. Är faktiskt rädd att det inte blir som jag förväntat mig, att jag kanske ev inte kommer att kunna stabilisera mig helt och huvudtrycket och tryck på näsan och bakom ögonen försvinner. Men jag känner iallafall det där som händer i främre delen av huvudet. Retningar eller vad man ska säga. Nerv aktivitet. Jag försöker se massa filmer och TV och umgås med folk för att få tillbaka allt, det har jag gjort väldigt länge... Det har varit ett helvete. Det är det fortfarande men på kvällen är det väldigt lugnt, på morgonen är det rätt hårt och emotionellt. Känner sig naken och ljuset är så starkt på ett sätt känslomässigt. Gråter för det minsta lilla.

Undrar om man någonsin kommer att känna saker lika starkt som innan SSRI - känns liksom som om jag inte har kommit i fas med mina känslor. Ingenting känns lika starkt som tidigare; känner mig fortfarande lite "avstängd". Inte så kul, undrar hur länge det håller i sig?

Det där känner jag fortfarande efter 4 år tyvärr men det kan ju lika gärna vara en depression eller en "drogrelaterad" depression..vad är vad undrar man jämt?

Det kallas för adhedonia. Men vissa upplever tvärtemot, för starka känslor. Som jag. Tycker det är mycket värre än att inte känna något alls. Det påminner om psykos. Det kan ta lång tid. 5-10 år i de mest extrema fallen. Så det finns ändå hopp. Alla blir bra till slut. Det gäller inte att ge efter.

Fredrik hur går det?

Allt jag kan skriva är att det är jobbigt..

Jag har gjort som min läkare har sagt till mig, jag måste öka dosen om jag ska få någon effekt av den. Jag har tagit en tablett på dagen och en på natten nån timme innan jag lägger mig, biverkningarna har inte varit så hårda som innan, Men psykiskt mår jag förbannat dåligt.. Jag har panik från att jag kliver upp på dagen tills det mörknar ute! Känner mig helt presonlighetsförändrad och hemska tankar far genom huvudet.. Livet är fruktansvärt tungt just nu!! Visst det känns obehagligt i kroppen särskilt i magen av tabletten, svullnar i halsen emellanåt som vanligt. Men just nu vet jag inte om det är tabletten som gör det eller om det är min kroppsliga ångest.. Jag har aldrig haft just denna typ av ångest utan bara varit deprimerad, just därför är jag orolig för om Klomipramin inte är den rätta medicinen för mig!? Men min läkare säger att den ÄR effektiv mot ångest, frågan är då varför jag bara mår sämre på den efter en hel jävla månad ?? Visserligen på rätt låg dos och små dosändringar flera gånger..

Antingen är det hon som har rätt, att jag måste upp i dos för att den ska hjälpa, eller så är det jag som har rätt.. Att den inte är rätt för mig längre tack vare att mina besvär inte längre är som de var när jag började med Anafranil år 2004 PLUS att jag blev förgiftad av dom i Februari...

Känslan av fullständig hopplöshet gnager i kroppen i hela tiden och jag känner att livet aldrig kommer att bli som förut nå mer. Det finns ingenting som jag kan se fram emot. Även om jag försöker tänka positivt! Jag har varit ute å gått ett par gånger men ångesten följer med mig hela tiden och jagar mig, även om jag försöker dra djupa långa andetag och gå lungt, titta långt fram och njuta av promenaden. Väl hemma har jag varit så uppjagad så jag varit tvungen att ta en Sobril för att varva ner. Men visst att komma ut och gå hjälper mycket. Ikväll kom jag aldrig ut och det känns i kroppen nu...

Det känns som om tabletterna gör att jag mår sämre å sämre bara, men det måste bero på dosökningen!! Det var så innan med. Men nu är det mer än jobbigt att bara finnas till i nuet. Varena negativ nyhet om nerskärningar och nerläggningar sänkningar av ersättningar och höjningar av hyror jag hör och läser gör att jag tappar hoppet mer å mer. Vad finns det idag att fortsätta leva för ??

Jag orkar inte skriva så mycket mer.. Vet inte hur jag ska förklara hur jag mår, men en förtvivlad känsla av katastrof har jag hela tiden i kroppen, som att det är slut på livet, som att det inte finns någon återvändo till ett bra och stabilt mående..

Fyfan!


//Fredrik

Så du är uppe på 50 nu? Ja.. Det låter iaf bra att biv ej är lika jobbiga nu. De ångesten kommer att plana ut senare jag lovar. De kan ta 8 eller mer veckor. Du måste hålla ut. Tveka inte att skriva in dig om du får impulser att göra självmord etc. Jag förstår allt du beskriver. Det är som allt blir värre innan det blir bättre. Jag vet att det kommer ordna sig för dig. Stanna på den dosen nu och håll ut. Öka bara om biv försvinner. Tänker på dig! Du är stark! Kram!

Så du är uppe på 50 nu? Ja.. Det låter iaf bra att biv ej är lika jobbiga nu. De ångesten kommer att plana ut senare jag lovar. De kan ta 8 eller mer veckor. Du måste hålla ut. Tveka inte att skriva in dig om du får impulser att göra självmord etc. Jag förstår allt du beskriver. Det är som allt blir värre innan det blir bättre. Jag vet att det kommer ordna sig för dig. Stanna på den dosen nu och håll ut. Öka bara om biv försvinner. Tänker på dig! Du är stark! Kram!

Det var jag som skrev.. Gäst. Mixter

Tack Mixter!

Vad är skillnaden på adhedonia som du kallar det och depression? Och hur vet du att det är adhedonia jag har och inte depression? 5-10 år, vart kan man läsa om det?

MVH en frågvis Mr Ångest

Det är när du inte är deprimerad men kan inte känna något. Tex när man är på för hög dos antidepressiva, och nyss har höjt. Förmågan att känna olika känslor alltså. Det är skillnaden. Men adhedonia kan påverka så att man blir deprimerad, ja, klart. Det är som att gå runt som en zombie.

När man slutar med antidepressiva kommer först adhedonia, sedan den depressiva fasen som varar i många år, och till slut när man kommer över den så försvinner adhedonian långsamt.

Fredrik, hur går det?

Ja jag menar bara de mest extrema fallen som Agneta.

Men för många tar det 2-5 år iaf. Tur har man om det går kortare än 2 år.