PSYKIATRI. Vittnesbörd om alarmerande inhumana förhållanden visar på en gammal odemokratisk människosyn inom psykiatrin i Uppsala. Det krävs samarbete och tilltro mellan vård och patient, skriver Staffan Utas.
Psykiatrin är i kris säger många i Uppsala. Det saknas läkare sägs det överallt och då talar man särskilt om allmänpsykiatrin. Även Socialstyrelsen framhåller detta i sin mycket kritiska rapport om länets psykiatri. Det finns mottagningar där läkarbristen nu orsakar kaotiska förhållanden och det måste åtgärdas akut, men vi i patientföreningen RFHL tror inte att läkarbristen är en viktig orsak till psykiatrins kris utan snarare en av dess många konsekvenser.
I dessa dagar är vi i RFHL starkt engagerade i att lyfta fram och försöka förändra förhållandena på avdelning 123 (fd 88A) inom allmänpsykiatrin. Avdelningen tillhör även "Unga vuxna". Våra sju vittnen, som alla fått läkemedelsinformation och stöd i vår förening, skriver i sina rapporter om alarmerande inhumana förhållanden där.
Personalen har en "obehaglig" distans till patienterna, som i stort sett lämnas åt sig själva för tröst och får skydda varandra från andra patienter. Personalen är både fysiskt och psykiskt frånvarande. Behandlingen är medicinering och för många även elbehandling, ingenting annat. Att de unga fortsätter sin självdestruktivitet är bara rimligt i en så destruktiv miljö.
Våra vittnen visar på att bemötandet på avdelningen bara bekräftar den ensamhet och utsatthet som man hade med sig dit och som också varit en bakgrund till deras problem. Dvs tidigare trauman upprepas ofta. Utan plats för samtal och reflektion i en trygg och varm miljö blir det ingen läkning eller utveckling.
Hur står patienter och personal ut? Ja det gör de bara delvis. Vi berättar om självmord och självmordsförsök som sker under och i anslutning till vården. Hur kan detta fortgå år efter år?
Personalen svarar missnöjda patienter att de ska vara nöjda med att de överhuvudtaget får vara på avdelningen. Patienterna vet hur hemskt de ofta hade det hemma och vill inte hem heller.
Vår bedömning är att bristen på bra psykiatrisk öppenvård och stöd för dem som är hemma skapar köer och efterfrågan även till miserabla slutenvårdplatser. Larmsystemen, som politiken, Socialstyrelsen, patientombudsmannen och media har heller inte fungerat korrigerande som de borde. Valfrihet saknas nästan helt i psykiatrin.Inom RFHL menar vi att den centrala bristen är den sekelgamla odemokratiska människosyn - ett förmynderi - som är vanligt i psykiatrin, i många landsting och många länder.
Bara ibland träder den fram så naket som på avd 88A/123. Den innebär att man försvarar sig mot patienternas olycka och förtvivlan med inställningen "dom är inte som vi, dom är styrda av inre sjuka krafter".
Igenkänningen, förståelsen hålls borta. De mellanmänskliga relationerna blir helt underordnade något man tror är effektiv behandling.
Men forskning om återhämtning från psykisk sjukdom visar hur väsentligt ett nära personligt stöd och trygga personliga relationer varit för de patienter som verkligen kommit igen i sina liv. Detsamma gäller forskning om olika behandlingsformer: det är relationens kvalitet som är avgörande, inte terapiformen.
Relationen utvecklar patient och hjälpare tillsammans. Relationsfaktorn underskattas kraftigt även vid farmakabehandling. Det har visat sig mycket svårt att få vetenskapligt stöd för t.ex. antidepressiva medels effekt när de ges utan täta samtal med läkaren. Den betydande placeboeffekt man får består till stor del just av relationen. Långtidsstudier av psykofarmaka är ytterst ovanliga.
Under de senaste dryga 20 åren i RFHL har jag sett att en mängd bra, engagerade terapeuter fått lämna psykiatrin, delvis pga en destruktiv strid mellan olika behandlingsformer under förevändning av "vetenskaplig evidens". Jag tänker på humanister i personalen inriktade på bland annat arbete med bild, med kropp, familj, nätverk eller med miljöterapeutiska försök.Patienten vet själv mycket om vad han behöver.
Det krävs nu SAMARBETE mellan vårdare och patient: Tilltro till patientens kunskap om sig själv, förmåga att välja och kraft att ta sig igenom problemen. Tilltro till att patientens anhöriga och nätverk kan medverka positivt. Tilltro till all vårdpersonals medmänskliga förmågor.
Dessa resurser får inte slösas bort. Det behövs samarbete och jämlikhet även mellan personalgrupperna, mellan olika perspektiv och olika synsätt. Först då kan vi få en helhetssyn som är mer än ett tomt ord. Ett humant synsätt som bygger på samtal öppnar för en demokratisk vård, där patienter är partners med rättigheter.
Under förra året startade patient- och anhörigföreningarna ett Brukarnätverk för psykisk hälsa i Uppsala län. Nätverket framförde i augusti till sjukvårdspolitikerna kraven på respekt och samarbete med patienten och på samarbete i team.
"Brukarinflytandet måste ses som en del av läkningen och återhämningen" betonade man.Med en sådan modell slipper dessutom läkarna en del omänskliga krav. Deras stora makt i psykvården har blivit ett problem även för dem själva.
Jag citerar läkaren Robert Bodéns uttalande i UNT efter ett läkarupprop nyligen mot läkarbristen och divisionsledningen: "Vi läkare behöver också lite hjälp med att begränsa våra arbetsuppgifter till de egentliga läkaruppgifterna.
"Avenyteamet i Helsingborg har länge prövat en modell som bygger just på samarbete, samtal, nätverksinriktning och helhetssyn. Denna tradition är stark i norra delarna av Finland och Norge. RFHL och anhörig/patientföreningen Balans har bjudit in Avenyteamet till ett möte där vi hoppas få en bred diskussion om lösningar på den kris psykiatrin hamnat i. Jag saknar företrädare för fler personalgrupper och patientgrupper i diskussionen om psykiatrin. De behövs för att finna goda lösningar. Jag tror inte vi skall försöka peka ut några nuvarande chefer eller politiska allianser som särskilt ansvariga för dessa problem som är så gamla. Alla borde ta sitt eget ansvar nu och vara konstruktiva.
บาคาร่าเทคนิค