Herregud, vad många här låter negativa. Jag trodde detta var ett forum där man stöttade varandra. Klart vi inte ska ljuga om de biverkningar vi råkar ut för men....... Med en positiv syn och empati mot varandra tror jag vi hjälper bättre. Jag trappar också ner, mår för tillfället skit, med ångest och tårar. En vecka efter en ny sänkning lättar det för mig, jag blir ungefär som vanligt igen (hur det nu var?
Men jag kan skratta för att jag är lycklig och gråta för att jag är olycklig igen. Min sexlust påverkas inte .... den är på topp hela tiden men det kan ju bero på den man har sitt sexliv tillsammans med.
Jag är ensamstående till en 12-åring, deltidarbetande med skitlön, undersköterska i hemvården. Jag har min särbo 34 mil bort så han kan bara vara ett stöd via mobil. Jag har märkt att det hjälper att gå till arbetet, där känner jag mig betydelsefull och jag gör något värdefullt. Stannar jag hemma, sjukanmäld, som idag, mår jag egentligen bara sämre. Tänker för mycket på mig själv och tycker synd om mig.
Imorgon ska jag jobba igen.......
Kram alla ni som kämpar på, det är ett jättejobb vi gör och vi är så duktiga!!