RFHL Uppsala län

Öppet forum för problem med läkemedel.
Aktuellt datum och tid: fre 29 mar 2024, 06:52

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 76 inlägg ]  Gå till sida 1, 2, 3, 4  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik: Utsättning av Paroxetin - Hjälp, jag orkar inte mer!
InläggPostat: tis 23 maj 2006, 22:32 
På inrådan av min psykiatriker och mina efterföljande protester till trots så har jag nu ändå beslutat mig för att sätta ut min medicinering då den ändå inte fungerar tillfredsställande. Jag har tagit Paroxetin 20 mg. sedan i slutet av november förra året. Den 14 maj halverade jag dosen, och sedan i söndags tar jag ingen medicin alls.

Det här är dag tre med en yrsel som inte är av denna världen. Jag är hungrig nästan hela tiden, men mår illa om jag äter för mycket eller äter fel. Magen tycks ha gett upp helt. Jag svettas enorma mängder. Jag är rastlös och nedstämd, stundvis på gränsen till självmordsbenägen. Jag är trött hela tiden men kan inte sova, om jag somnar sover jag dåligt. Jag är orolig hela tiden och har vissa stunder riktig ångest.

Enligt Fass kan utsättningssymtomen pågå i 1-3 veckor, och bara tanken på en dag till med det här ger mig panik.

Jag lever i ett helvete och är stundvis ärligt och uppriktigt förbannad på att psykiatrin skriver ut ett läkemedel som Seroxat/Paroxetin så lättvindigt när det finns betydligt lättare SSRI-preparat att ta till.

Vad ska jag göra? Bara idag har jag helt desperat flera gånger förklarat för min käre sambo att jag bara inte orkar mer, att jag inte vill mer, att jag bara vill dö. Hur länge ska detta helvete pågå?


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis 23 maj 2006, 23:43 
Hej!
Du har slutat alldeles för snabbt.
Du skall trappa minst ett halvår helst längre. det som står i fass stämmer inte alls. Trappar man för fort kan man få problem betydligt längre än vad som står där.
Ring Staffan på RFHL för att få råd, du kanske måste börja ta lite av medecinen igen och sedan trappa långsammare.
Seroxsat finns kanske i flytande form och då kan du ta bort
väldigt lite i taget.
Jag har själv tidigare gjort ett misslyckat försök med att sluta med Remeron trappad ner under två månader, och fick hemsk ångest yrsel illamånde. Efter sex veckor stod jag inte ut länger utan börja om med Remeronen.
Denna gång har jag trappat i tre år och är nu nästan nere på noll.
Det är kanske exstemt att trappa så länge men hälder det än
eländet jag upplevde vid mitt första försök.
Jag mår numera bra.

Nu skall man också komma i håg att vi är olika och alla behöver inte
få samma elände som jag haft.
MVH/ Kerstin


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 24 maj 2006, 00:24 
De flesta får inga biverkningar alls! Så håll ut, det går över efter 3 veckor :)

http://sps.nu/forum/viewtopic.php?p=121437&highlight=#121437


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 24 maj 2006, 10:03 
Offline
Site Admin

Blev medlem: fre 07 jan 2005, 22:42
Inlägg: 641
Snälle Anders, jag är rätt säker på att du är ironisk när du skriver ditt råd, men det är riskabelt med ironi i dessa lägen. Det är väl uppenbart att Kerstin har alldeles rätt. Det är inte alls nyttigt att utsättta sig för så kraftig abstinens ("detta helvete") som XatHBG i onödan (?) gör.
Paroxetin har ju en ökänt svår utsättning. Det finns stora risker att i sin ilska inte backa utan försöka uthärda. Det viktiga är väl att du verkligen kan sluta och inte tar ditt liv i desperation och att du bevarar din kroppsliga hälsa, än att det skall gå så fort??
VArför så hemskt bråttom??
Snälla XatHBG! berätta hur du tänker!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 24 maj 2006, 14:08 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
Anders skrev:
De flesta får inga biverkningar alls! Så håll ut, det går över efter 3 veckor :)

http://sps.nu/forum/viewtopic.php?p=121437&highlight=#121437

Men faktum är att jag ju faktiskt sitter här med biverkningar (läs: abstinens).


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 24 maj 2006, 14:26 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
staffan skrev:
Snälle Anders, jag är rätt säker på att du är ironisk när du skriver ditt råd, men det är riskabelt med ironi i dessa lägen. Det är väl uppenbart att Kerstin har alldeles rätt. Det är inte alls nyttigt att utsättta sig för så kraftig abstinens ("detta helvete") som XatHBG i onödan (?) gör.
Paroxetin har ju en ökänt svår utsättning. Det finns stora risker att i sin ilska inte backa utan försöka uthärda. Det viktiga är väl att du verkligen kan sluta och inte tar ditt liv i desperation och att du bevarar din kroppsliga hälsa, än att det skall gå så fort??
VArför så hemskt bråttom??
Snälla XatHBG! berätta hur du tänker!

Jag trappar ut enligt min psykiatrikers rekommendation. :? Jag har svårt att förstå att man skriver ut Paroxetin till en människa som har haft självmordstankar (skrevs ut till mig av psykiatriker som endast träffat mig vid utskrivningstillfället) utan att nära övervaka medicineringen och dessutom protesterar när patienten påpekar att medicinen inte har önskad effekt för att sedan intala densamma att det är sååå lätt att sätta ut (psykiatriker som träffat mig två gånger). Det strider mot allt vad jag hittills lyckats snappa upp om läkemedlet.

Jag vill inte äta mediciner längre. Jag vill vara som jag ÄR och inte proppa kroppen full med kemikalier bara för att andra människor inte klarar av att jag har känslor. Jag vill inte medicineras till att passa in i en mall.

Jag vet i övrigt inte hur jag tänker. Jag pendlar för tillfället mellan hopp ("jag ska klara det här!"), förtvivlan ("jag orkar inte mer!"), glädje ("tjoohoo, medicinfri!") och ilska ("f-de j-a psykiatri!"), och det är ungefär det jag känner och tänker, utöver de plötsliga utspel av hysteriskt skratt eller dito gråt som jag även råkat ut för de senaste dagarna.

Det riktigt tragiska är att jag gifter mig om tre veckor (kul!) men blivande maken har aldrig känt mig sådan som jag är utan piller (tragiskt!).


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 maj 2006, 12:40 
Offline

Blev medlem: fre 04 mar 2005, 13:57
Inlägg: 239
Detta är på väg att gå fullständigt åt h-e, rent ut sagt! Jag känner igen tecknen, de hysteriska skratten och gråten och yrseln. Kan bara råda dig till att omdedelbart sätta in medicinen igen, annars kommer du inte att kunna stå på benen om en vecka och i värsta fall inte på mycket länge därefter. Att ge ett nedtrappningsschema som det du fick av din psykiater borde vara straffbart. Visst finns det folk med mycket milda reaktioner som mår bra igen efter några veckor men det finns lika många som inte ens är bra efter tre år och varför riskera något dylikt? man kan bli mycket, mycket sjuk och det inskränker sig inte till yrsel och ångest utan också neurologiska skador, endokrina rubbningar, rejäla skador på hud och slemhinnor, lungor mm mm.

Ta din medicin igen innan det blir för sent - går utsättningsproblemen för långt med SSRI kan nämligen det paradoxala inträffa att det inte går att sätta in det igen utan att man får ännu värre problem. Backa tillbaka omedelbart och till så hög dos att alla problem försvinner, och gör sedan en mycket, mycket långsam nedtrappning, HÖGST tio procent av dosen ska tas bort i varje steg för den som får besvär av utsättningen och dosreduktioner ska aldrig göras med tätare intervall än en månad eftersom vissa reaktioner kan dyka upp veckor efter sänkning. Det finns heller inga mallar som fungerar för alla, vissa kan trappa i större steg och oftare, andra kan inte ta bort mer än högst ett milligram per månad.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 maj 2006, 14:08 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
Idag är jag kluven. Igår, dag 4 utan medicin, mådde jag riktigt bra, bortsett från yrseln (som ändock avtagit något). Magen var fortfarande kass, men jag kunde äta relativt normalt, jag var inte så fruktansvärt rastlös hela tiden, och jag var "igång" större delen av dagen.

Idag, dag 5, har yrseln tilltagit igen och jag är hungrig hela tiden men känner att jag måste äta försiktigt. Jag är lite rastlös, men på det stora hela mår jag betydligt bättre idag än vad jag gjorde under de tre första dagarna. Jag tror att problemen kanske avtar något om jag bara får ta en tupplur.

Jag tror att jag kan fixa det här, jag tycker att jag kommit en bit på vägen, men blir kluven när jag läser Agnetas inlägg. Jag vill hela tiden ta en halv dos. Bara en halv, för att underlätta lite. Men samtidigt vill jag fixa det här. Jag vill klara mig utan. Börjar jag medicinera igen måste jag kanske genomlida detta helvete igen, och det vill jag ju inte. *filosoferar*

Om jag har ätit en medicin i sex månader (november 2005 - maj 2006), så ska det väl inte ta ytterligare sex månader att sätta ut den? Låt oss ponera att jag bara tagit medicinen i två månader, ska det även då vara nödvändigt att låta utsättningen ta längre tid än medicinerandet? Varför skriver man ö.h.t. ut en så vanebildande medicin till någon utan ens göra en utredning, eller utan att ens prova med något lättare?


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 maj 2006, 14:25 
Offline

Blev medlem: ons 02 feb 2005, 15:51
Inlägg: 323
XatHBG skrev:

Om jag har ätit en medicin i sex månader (november 2005 - maj 2006), så ska det väl inte ta ytterligare sex månader att sätta ut den? Låt oss ponera att jag bara tagit medicinen i två månader, ska det även då vara nödvändigt att låta utsättningen ta längre tid än medicinerandet? Varför skriver man ö.h.t. ut en så vanebildande medicin till någon utan ens göra en utredning, eller utan att ens prova med något lättare?


Hej, jag har den 11:e maj varit utan mina tabletter i 5 månader, hur jag har det nu kan jag inte rdogöra för med tanke på att det skulle ta alltöfr lång tid att berätta, själv "satte jag ut" minna tabletter på närmare TVÅ ÅR, så du får inte ha för bråttom, och för allt i världen ge inte upp även om det känns som att du förlorar kontrollen, det kostade mej 2 misslyckade försök att sluta och fick hela tiden nya tabletter för jag trodde att det var fel i huvet på mej, sen tredje gången gillt brukar det ju heta, ja där är jag nu, skall just nu raggla mej ut i vättlefjäll för en liten motionsrunda, får se hur det går, man får ta små steg.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 maj 2006, 15:49 
Offline
Site Admin

Blev medlem: fre 07 jan 2005, 22:42
Inlägg: 641
XatHBG
Citera:
Men samtidigt vill jag fixa det här. Jag vill klara mig utan. Börjar jag medicinera igen måste jag kanske genomlida detta helvete igen, och det vill jag ju inte.
Det argumentet förutsätter att du dels höjer ända upp till din gamla dagliga dos och dels att det gått så lång tid att du är av med mycket abstinens. Det hade gått fem dar när du skrev det!
Du skall ju alltså backa bara så att du kommer nästan upp till den "toleransnivå" i blodet dit du nu nått. "Toleransnivå" betyder den nivå som din kropp fortfarande kräver av läkemedlet. Det är lite klurigt att hitta den nivån dock. Man får pröva genom att läsa av symtomen och justera.
Agneta har nog sina goda skäl att säga att det är väg att gå fullständigt åt h-e, men jag är inte lika säker längre. Är rädslan att du skall ta ditt liv nu helt borta? Ditt svåraste kroppsliga sympom är nu tydligen magen? Men jag vidhåller frågan: varför skall du fortsätta ta riskerna med förvärrade fysiska problem när du ju ätit paroxetin?? Det farhågor du hade tror jag alltså inte är realistiska. "Jag vill klara mig utan." Jaha, men du vill väl inte misslyckas. Det är istället klokt att vara försiktig med dessa piller.
Du talar om två månader, men det behöver du väl inte fundera på, du har ju ätit dem i sex säger du.
Citera:
Jag vill vara som jag ÄR och inte proppa kroppen full med kemikalier bara för att andra människor inte klarar av att jag har känslor.
Det blir man ju glad att läsa. Hoppas din man också känner så!!


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 25 maj 2006, 18:50 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
Jag är inte längre rädd för att jag ska få för mig att ta livet av mig. Jag har inte längre någon vilja att dö, så som jag hade för två-tre dagar sedan. Utöver yrseln är magen värst, men oftast mest bara spänd nu, jag är inte illamående så ofta. Åt nyss en rejäl middag och magen protesterar inte.

Mitt tvåmånadersresonemang var mest en reflektion över den tid det tydligen ska ta att sätta ut medicinen, och har egentligen mycket litet med min situation att göra.

Det är här min envishet är för mycket för mitt eget bästa. Mitt sunda förnuft vet att det kanske vore bäst att ta en liten, liten dos för att underlätta, men jag vill, vill fixa det här, jag är ju så nära "och det var ju inga problem förra gången" (jag satte ut Efexor på egen hand 2004, i princip helt utan problem).

Blivande maken står bakom mig helt och hållet, liksom hela hans familj.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 26 maj 2006, 10:33 
Hej,
Läste ditt inlägg, fattade jag rätt att du ätit Efexor i 6 månader?
Jag åt Efexor i ca fem veckor -05 och slutade den 19 augusti -05.
Har av och till mått illa, magen i olag,otäcka drömmar, yr, overklighetsupplevelser och ångest.
Slutade tvärt utan att fatta att även efter en kort tid skulle man ha trappat ned.
Man kan ju undra hur länge detta elände skall pågå?
Hälsningar från en Helsingborgska/Jalinda.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 26 maj 2006, 13:40 
Offline
Site Admin

Blev medlem: fre 07 jan 2005, 22:42
Inlägg: 641
Ja du Xat, för mycket "Jag kan SJÄLV!" kan vara ett problem för en, som du säger, men jag tycker också att detta ändå ser ganska ljust ut när du beskriver situationen och du tar tydligen stöd i din omgivning. Så det är inte bara 'själv'.
Lycka till igen!

Jalinda
Frågan om hur länge är ju så svår. Och så gäller det ju att försöka klura ut vad som beror på tillvänjningen till medicinen.
Vi hörs


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 26 maj 2006, 13:43 
Staffan,
Det verkar på dig, som om du tolkar mina problem som om det vore något helt annat, ej Efexorn.
Det var ju kul! Jag vet ej något speciellt!
Jalinda


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 08:25 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
Anonymous skrev:
Hej,
Läste ditt inlägg, fattade jag rätt att du ätit Efexor i 6 månader?

Första omgången Efexor juli 2003 till mars 2004, andra omgången Efexor januari 2005 till november 2005, därefter Paroxetin/Seroxat november 2005 till 21/5 2006.

Utsättningen av Efexor (mars -04) var i princip smärtfri, så som jag minns den. Jag åt lägsta depotdosen om 75 mg. och vid utsättningen tog jag en kort tid 75 mg. varannan dag för att efter några veckor (1,5-2 gissningsvis) inte ta något alls.

Problem med yrsel upplevde jag ett tag trots medicinering. Den satt ett par veckor, och försvann sedan lika plötsligt som den kommit.

Eventuell Efexorabstinens bör ju ha gett med sig efter nio månader, är du säker på att det är avsaknaden av den som orsakar problemet?


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 08:32 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
staffan skrev:
Ja du Xat, för mycket "Jag kan SJÄLV!" kan vara ett problem för en, som du säger, men jag tycker också att detta ändå ser ganska ljust ut när du beskriver situationen och du tar tydligen stöd i din omgivning. Så det är inte bara 'själv'.
Lycka till igen!

Tack. :) Det är idag min sjunde dag utan Paroxetin. Igår hade jag inga som helst problem med magen, och yrseln var bara högst sporadisk. Jag var igång hela dagen, med tågresa, shoppingrunda etc.

Just för tillfället sitter jag hemma hos min svärmor och är så hungrig att jag kan dö, utan att må så illa som jag kunde göra tidigare i veckan. Yrseln har jag ännu inte känt av. :D De hysteriska skratt-/gråtanfallen lyser med sin frånvaro. Dock kan jag nu känna glädje och uppskatta något roligt, d.v.s. känseluttrycken kommer när de ska och i proportion till det jag reagerar på.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 08:33 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
XatHBG skrev:
Problem med yrsel upplevde jag ett tag trots medicinering. Den satt ett par veckor, och försvann sedan lika plötsligt som den kommit.

Detta under medicinering med Efexor, bör nämnas för att undvika missförstånd.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 08:37 
XatHBG skrev:
Anonymous skrev:
Hej,
Läste ditt inlägg, fattade jag rätt att du ätit Efexor i 6 månader?

Första omgången Efexor juli 2003 till mars 2004, andra omgången Efexor januari 2005 till november 2005, därefter Paroxetin/Seroxat november 2005 till 21/5 2006.

Utsättningen av Efexor (mars -04) var i princip smärtfri, så som jag minns den. Jag åt lägsta depotdosen om 75 mg. och vid utsättningen tog jag en kort tid 75 mg. varannan dag för att efter några veckor (1,5-2 gissningsvis) inte ta något alls.

Problem med yrsel upplevde jag ett tag trots medicinering. Den satt ett par veckor, och försvann sedan lika plötsligt som den kommit.

Eventuell Efexorabstinens bör ju ha gett med sig efter nio månader, är du säker på att det är avsaknaden av den som orsakar problemet?



Hej,
Kan ju aldrig vara helt säker, har funderat fram och tillbaka, men det underliga är, att just det jag kände under tiden jag åt Efexorn, är igen kännande beträffande upplevelserna om än i mindre skala.
Har ju aldrig tidigare haft dessa upplevelser, så det är väldigt lätt att tolka det som en oordning i receptorerna.
Vi är ju olika i känslighet, dessutom trappade jag ju aldrig ned.
Men, men vad är höna och vad är ägget i detta???
Det är ju så, att vi vill gärna ha ett svar, om det är möjligt.
Hälsningar,
Jalinda.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 08:59 
Offline

Blev medlem: tis 23 maj 2006, 22:50
Inlägg: 14
Ort: Helsingborg
Det håller jag helt med om. Och efter att nu tittat runt lite i forumet tvivlar jag inte längre på att dessa mediciner kan orsaka lidande lång tid efter utsättande.

Jag tror, att om ett antal år kommer ny läkemedelsskandal i stil med Neurosedyndotin att växa fram. Då med SSRI-preparat och den inkompetenta förskrivningen och hanteringen av dessamma i fokus, samt de svåra biverkningar och efterverkningar som människor drabbas av till följd av att använda nämnda preparat.

Det är skrämmande att jag tidigare var så pro-medicin (på den tiden jag åt Efexor och det fungerade). Jag har helt och hållet ändrat uppfattning och åsikt nu. INGEN människa borde äta dessa läkemedel utan att det är absolut nödvändigt och helt livsavgörande. INGEN läkare borde tillåtas att skriva ut dessa läkemedel utan att först göra en ORDENTLIG utredning, undersöka ALLA ANDRA MÖJLIGA behandlingsvägar, samt även lotsa in patienten i samtalsterapi med minsta möjliga väntetid.


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 27 maj 2006, 11:50 
XatHBG skrev:
Det håller jag helt med om. Och efter att nu tittat runt lite i forumet tvivlar jag inte längre på att dessa mediciner kan orsaka lidande lång tid efter utsättande.

Jag tror, att om ett antal år kommer ny läkemedelsskandal i stil med Neurosedyndotin att växa fram. Då med SSRI-preparat och den inkompetenta förskrivningen och hanteringen av dessamma i fokus, samt de svåra biverkningar och efterverkningar som människor drabbas av till följd av att använda nämnda preparat.

Det är skrämmande att jag tidigare var så pro-medicin (på den tiden jag åt Efexor och det fungerade). Jag har helt och hållet ändrat uppfattning och åsikt nu. INGEN människa borde äta dessa läkemedel utan att det är absolut nödvändigt och helt livsavgörande. INGEN läkare borde tillåtas att skriva ut dessa läkemedel utan att först göra en ORDENTLIG utredning, undersöka ALLA ANDRA MÖJLIGA behandlingsvägar, samt även lotsa in patienten i samtalsterapi med minsta möjliga väntetid.



Hej tillbaks,
Jo du så är det nog, vi har ju alla någon slags kris i livet, jag är själv psyksyrra och ser vad de öser in antidepressiva medel, ibland undrar jag hur de står upp, men de gör de ju inte alltid patienterna!
En himla mix av både det ena och det andra, visst i vissa fall kan det behövas.
Jag har köpt en bok, som är jättebra den har titeln Medicin mot livet, förf. Lars Grip där får du mycket sanning.
För mig tog det tre minuter så hade jag ett recept i handen, och jag var en "idiot" som nappade.
Det handlar om resurser i dag och samtal är jättebra, stöd i krisen, men terapeuterna räcker ej till.
Tänk vilka vinster läkemedelsbolagen gör och vad har läkarna i dag att tillgå...piller, piller!
Så händer det oxå säkert att vinstgivarna ger belöningar.
Jalinda.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 76 inlägg ]  Gå till sida 1, 2, 3, 4  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 9 gäster


Du kan skapa nya trådar i denna kategori
Du kan svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010