Jag är nu inne på dag 19 sedan jag trappade från 11.25 mg stesolid till dagens varande 5 mg. Jag vet att jag kanske gjort fel här men jag såg just då ingen utväg, är så sjukt less på dessa piller så det gör mig galen. Jag tog stöd av att ta lyrica i små doser under första veckan. Dumt kanske, men det hjälpte mig. Givetvis hann den vidriga abstinensen ikapp mig vecka två. Men ändå inte så hemsk som den faktiskt har varit. Jag har många misslyckade försök bakom mig, mkt pga att det alltid hänt något när jag börjat trappa ut, dödsfall etc och egen annan sjukdom som gjort att jag som under ett år låg på 2 mg höjde till 5 mg. Och därifrån så trappade jag ut till två igen och så kom ett dödsfall och jag höjde igen. Sedan kom nådastöten då jag var med om en hemsk Mc-olycka i thailand i mars i år. Jag låg då på stabila 5 mg och mådde bra. Sagt och gjort hamnar på sjukhus i Thailand där man måste operera mitt ben som blev söndertrasat 5 ggr. Det blev mkt intravenöst stesolid inför narkos osv för den muskelavslappnande delen. När jag väl kom hem till Svedala igen låg jag på 20 mg stesolid under drygt en månad. Och jag mår verkligen inte bra på stesolid. Jag har ett enzymfel som gör att bara ett av de två aktiva metaboliserarna som bryter ner läkemedlet fungerar på mig
Det gör att allt blir fördröjt, det tar två timmar innan en tablett ger effekt, det tar extra lång tid att bryta ner det och min abstinens blir därmed då också förlängd.
Hur som till mig fråga....
Jag mår relativt bra nu trots en stor sänkning, jag har knappt några fysiska symtom kvar, overklighetskänslor osv är borta, det pirrar lite i huden i ansiktet o det känns som att det rinner kallt vatten under huden där, har ont i huvudet men det beror på spänningshuvudvärk och det har jag nog haft hela livet.
Men nytillkommet är, och det är jag inte känt under denna mer intensiva nedtrappning från 20 mg - 5mg på 2 1/2 mån.
I fyra dagar har jag när jag vaknat känt lite molande, gnolande ångest som stör mig mer än är intensiv och plågsam den liksom lurpassar på mig. Jag vet att ångest är mer ett nödvändigt ont i en process att trappa ut benzo, men jag har inte haft det tidigare.
Visst har jag fått panikattacker under vissa nedtrappningar men det har varit de två ggr jag försökt sluta CT, inte annars.
Så är det normalt att känna den här lite gnagande ångesten, hur länge kan den sitta? Är det den som oxå kan förekomma i PAA om jag nu får det? Jag kommer på inga villkor göra om det dumma beslutet att höja om ångesten blir mer intensiv, jag har lärt mig att tackla den ganska bra det fick jag göra under det halvår den slet sönder min själ tillsammans med Cipralex som förgiftade min kropp.
Jag känner mig stabil annars för första gången på flera månader och det känns konstigt i min kropp att inte vara abstinent. Precis som att abstinens blev och är ett normalt tillstånd i min kropp. Jag känner mig tom och rastlös. Som att något fattas, och hjärnan har lite svårt att ta in att det inte drar, sliter, pirrar, sticker, overklighetskänslor + alla andra symtom jag haft.
Min grundsjukdom var utmattningssyndrom,hade inte ångest innan och hade aldrig haft det utan fick det av Cipralexen, s.k pardoxal ångest och den försvann efter ca ett halvår och när jag hade den varade den konstant 24 timmar om dygnet, jag var jättesjuk och läkaren bara höjde och höjde min cipralexdos, idag vet man att jag aldrig skulle tagit den medicinen för jag kunde inte bryta ner den då jag saknar det enzymet i levern som bryter ner de flesta antidepp. Min depression försvann dock med hjälp av Cipralexen.
Min gnagande ångest försvinner ngt när jag tar min 5 mg stess men den är ändå närvarande. Som en liten elak påminnelse om att än är faran inte över