RFHL Uppsala län

Hej IS!
(längesedan jag skrev men jag var tvungen nu)

Jag följer med stort intresse dina inlägg.
Svaret på din fråga om någon bryr sig eller läser vad du skriver är ett rungande JAA .

Det är så mycket man känner igen av vad du beskriver, även om kodein är "mitt gift" sedan 15 år med varierande doser från x till 35st treocomp.

Nu klarar jag inte att ta så mycket och är på väg mot mitt slutmål som är att bli fri.
Jag ska göra på ett annat sätt bara.

Svettas på bussar då andra sitter o fryser, sitter man sjäv med metro i handen och viftar febrilt, men till ingen nytta för det är ju inga vanliga svettningar som av värme tex utan klibbig äcklig gift-svett.

Jag höll för några år sedan på att "gå på" tiparol men det blev jag bara snurrig på (med treocomp i kroppen) inte så konstigt, kanske var tur det.

Visst kan man stå ut med själva avgiftningen som är lång för mig ca 12 dagar minst med feber och värsta vinterinfluensa-liknande tillstånd men då sover jag mest och gnäller över värken, det värsta är ju du inne i nu.

Härifrån IS ,kan det ju bara bli bättre och bättre för dig och en vacker dag så kan du känna att du lever igen, ....bra idé att så snart du orkar börja träna, umgås mer med folk mm, man isolerar ju sig själv på tok för mycket.

Det går inte att bestämma något för man vet inte hur man ska må just den dagen och till slut har man jagat bort de bekanta man har (inte de riktiga vännerna förhoppningsvis) och det är de som är viktiga som du skriver, de man ska behålla och vara rädd om.

Kämpa på du för du har kommit långt, det kommer säkert att gå upp o ner ett tag framöver men till slut så lever du livet igen och jag säger bara LYCKA TILL!

Fortsätt gärna skriva om du orkar och vill för det finns de som läser och gläds med dig, lovar dig.
PS
DU ÄR ETT LEVANDE BEVIS PÅ ATT DET GÅR,
SÅ SLUTA INTE ATT SKRIVA än iallafall.
DS

kram
Loanne

Först vill jag bara tacka för alla positiva inlägg! Hjälper otroligt mycket under dom stunder man mår lite sämre.

En fråga jag har ställt mig är: Spelar det någon roll vad och hur mycket man tar av ett ämne? Vissa har fastnat på kodein, vissa på tramadol osv.
I slutändan är vi väl alla olika och ingen avgifting är den andra lik. Vissa kan ha knaprat kodein i 20 år och inte ens få det minsta abstinens-symptom när dom slutar medan andra som "bara" har ätit 2 tabletter tramadol i en månad får ett helvete när dom ska sluta.
Visst vet jag att det finns vissa skillnader mellan preparaten, typ att kodein är mer fysiskt beroendeframkallande.
Vad jag vill komma fram till är att man inte ska stirra sig blind på hur andra har gjort, känt eller mått när dom försökt sluta.
Om du som försöker sluta "bara" kan dra ner med en halv tablett i veckan, låt det vara så då. Se det inte som något dåligt bara för att du läst på nätet om andra som slutat mycket fortare. Och det är något som gäller alla sorters tabletter, då spelar det ingen roll vad du har stoppat i dig för en halv tablett mindre är alltid en halv tablett mindre.
Det viktigaste är att man försöker, för någon gång kommer man att lyckas!

För att uppdatera min egen situation så var helgen riktigt skum. På fredagen upplevde jag min första dag utan större bekymmer. Ingen ångest, ingen rastlöshet m.m.
Lördagen var liknande ända fram tills på kvällen. Då hände något som jag inte riktigt var beredd på. Jag fick så oerhört ont på det ställe i kroppen där jag tidigare opererat mig. Så där stod jag med skägget i brevlådan, ont som fan men ingen idé på hur jag skulle lösa det. Förr i tiden hade jag bara stegat ut i köket och öppnat en karta tramadol så hade problemet varit löst. Konstigt det där, jag har inte känt någon som helst smärta tidigare under den tiden jag lagt av med tabletterna men nu var smärtan så plågsam att jag inte ens kunde sova.
Så natten mellan lördag och söndag blev det ingen sömn, ett tag var jag så pass uppgiven, trött och hade så ont att jag övervägde att söka hjälp. Jag stoppade i mig ett par alvedon, vilket hjälpte en aning men så fort deras effekt avtagit så började smärtan komma tillbaka.
Natten mellan söndag och måndag (idag) var en aningen bättre men jag hade fortfarande svårt att sova pga smärtan. Känner mig även lite febrig samt att jag har en allmän sjukdomskänsla i kroppen. Om inte det blir bättre tills imorgon måste jag nog få det uppkollat, annars kanske det bara slutar ännu värre. Är inte speciellt rädd för själva smärtan utan jag blir mer orolig över den allmäna sjukdomskänslan...

/IS

HELT OTROLIGT!

Är du redan hemma igen efter den stora operationen? Försök nu ta det lugnt så det inte inträffar ytterligare komplikationer!
Jag tycker du ska lita på den där doktorn. Han verkar ju faktiskt OK. Dessutom verkar du ha ett såpass starkt psyke så du klarar säkert eventuell nedtrappning igen. Vilka tabletter är det du får? Du måste väl inte ha tram - eller?

LYCKA TILL!

Jo, dom skickar hem folk så fort man kommer upp i sängen. Men för mig är det ok, jag är hellre hemma än på sjukan.

Läkaren var faktiskt helt ok. Men först ville han skicka hem mig med ett antal rena morfin-tabletter (Morfin MEDA) men det sa jag nej till.
Så nu blev det så att jag idag hämtade ut alvedon samt 20st tradolan. Ska ta 2 tabletter fyra gånger per dygn. Det innebär att jag "bara" kommer äta dessa i 2,5 dag. Detta tänker jag göra eftersom jag fick ett bra intryck av läkaren.
Sen så är jag medveten om att jag kanske kommer behöva genomgå en mindre avgiftning igen. Också obsarvant på att INTE halka in på piller igen.
Samtidigt är det viktigt att bli av med lite av smärtan under dom första dagarna för ju mer man rör på sig efter operationen desto snabbare kommer man igång igen.
Och det var som du skrev Hilton, det gäller att undvika ytterligare komplikationer. Och om det innebär att jag måste äta värktablatter i 2 dagar så får det va så...
Hoppas det kommer gå bra ändå.
Känns lite tungt psykiskt nu bara... Lite hopplöst.

/IS

Ska du sluta helt tvärt utan någon nedtrappning alls? Vad ska du ta istället mot smärtan? Panodil tycker jag verkar vara den mest effektiva receptfria värktabletten.

Jag önskar dig verkligen all lycka till Insnöad!
Skriv gärna mer och berätta hur det går.

Eftersom jag bara ätit smärtstillande hemma i 2 dagar och inte i ngr större mängder så tänkte jag sluta utan nedtrappning. Idag var första dagen och det har väl gått hyffsat. Inga direkta fysiska besvär utan mest lite grinig och uttråkad. Så jag tror det ska gå bra i slutändan. Tror/hoppas att det inte kommer att ta lika lång tid att komma till den punkt jag hade kommit till innan operationen. Men jag är inställd på att det kommer att ta ngr dagar så om det går snabbare så är det bara positivt.
Smärtan får jag klara av med alvedon som hjälp. Tycker faktiskt den hjälper lite och det är ju bra!

Uppdaterar min utveckling senare...

/IS

Eftersom jag bara ätit smärtstillande hemma i 2 dagar och inte i ngr större mängder så tänkte jag sluta utan nedtrappning. Idag var första dagen och det har väl gått hyffsat. Inga direkta fysiska besvär utan mest lite grinig och uttråkad. Så jag tror det ska gå bra i slutändan. Tror/hoppas att det inte kommer att ta lika lång tid att komma till den punkt jag hade kommit till innan operationen. Men jag är inställd på att det kommer att ta ngr dagar så om det går snabbare så är det bara positivt.
Smärtan får jag klara av med alvedon som hjälp. Tycker faktiskt den hjälper lite och det är ju bra!

Uppdaterar min utveckling senare...

/IS

Du verkar ju vara på rätt spår redan så det ska säkert gå vägen. Jag är riktigt impad.
Jag håller tummarna och du håller oss informerade!

Hej Insnöad!

Jag förstår precis vad du menar. Vaknade idag med samma känsla och det verkar som om det kommit för att stanna ett tag igen

Tio dagar sen jag nollade Tramadolen och jag tyckte då att det gick ju väldigt bra. Var inne i något slags lyckorus första dagarna över att jag nollat - visst hade jag ont i magen, huvet och kroppen men var ändå skitglad.
Nu är jag inte glad längre då jag fortfarande har en kass mage, huvudvärk o väldig ont i hela kroppen.

Har också fått känna på de hemska krypningarna som kommer när jag ska sova - verkligen helläskigt. Jag trodde att de fysiska besvären skulle gå över fort men har fått veta att de kan sitta i flera månader och att sug och depression är en vanlig biverkan. Där är jag nu.......tycker att allt är så trist. Är också fruktansvärt rastlös, kan inte längre sitta i soffan och sticka i lugn och ro utan far upp och ner som en Duracellkanin. Jag är också väldigt arg över att vi måste må så dåligt av dessa värkisar. Arg för att jag ingen information fick. Var tidigare fast i Panocod men det var en baggis att sätta ut jämfört med det här.

Jag följer dagligen din kamp och blev väldigt ledsen när jag såg att du fick åka in och opereras mitt i allt elände. Men du är tuff och fokuserad - jag är inte bråkdelen av det.

Men jag kämpar också på ett tag till.....

Kramar tilll dig från Yamuna

Kul att läsa att det finns dom som orkar och klarar av att nolla sina värkisar!
Kämpa på bara, det kommer att bli bättre även fast det kommer att ta en stund. Räkna med att dom fysiska abstinensbesvären kommer att ge sig först och att du får kämpa lite extra med dom psykiska. Det som är viktigt att veta är att det bara kan bli bättre dag för dag så mitt tips är att ta varje dag som den kommer. Vissa dagar mår man sämre, så är det bara och det är inget man kan göra någonting åt utan då gäller det att lägga ner lite extra energi på sig själv. Typ att tala lite med sig själv, varför man mår dåligt, hur man kan göra för att försöka må bättre m.m. Men jag vet hur jobbigt och svårt det kan vara!
Men tänk på alla dagar du lyckats vara utan tabletter och var stolt över det för det ska du vara!

Ang mitt lilla expriment igår så begav jag mig ut efter en kass morgon. Fick verkligen sparka mig själv i baken för att komma ut. Kom inte hem förens närmare 20.00. Måste erkänna att det var jobbigt att gå ut men samtidigt så hjälpte det lite. Ska inte påstå att jag gick omkring och var lycklig hela tiden men jag träffade lite vänner och när jag kom hem och utvärderade saken så kom jag fram till att det fanns korta stunder då jag kände mig ok.
Men jag är inte i närheten av att må så pass bra som jag gjorde för ett par veckor sedan, ni vet dom där 2 dagarna.
Och idag börjar jag om, samma känsla nu när jag vaknade. Samma envishet att komma över den!
Just nu så tror jag att det största problemet är suget efter den där avslappnande känslan, mysfaktorn, jag fick när jag stoppade i mig ett par tabletter. Känslan av att kunna sitta med en kopp kaffe med en kompis å bara njuta av i princip ingenting. Känns som ett tomrum nu sim jag inte riktigt vet hur jag ska fylla. Om jag kommer på vad jag ska stoppa in i det facket så kommer nog allt kännas bättre...
Vem vet, det kanske löser sig till slut.
Men nu måste jag återigen försöka bryta ångestkänslan som trycker över bröstet, i magen och i hjärnan. Hur jobbigt och omöjligt det än känns...
Återkommer med resultat...

/IS

Jag måste bara få säga att jag beundrar ditt mod och din envishet.
Jag ska själv sluta med Treo Comp som jag ätit i 14 år.
Att läsa om din "resa" har gett mig lite mod.
Vill önska dig all lycka i världen.
Fortsätt gärna att skriva
Pia

En tanke jag glömde ta upp sist jag skrev:

Hur länge ska man stå ut med ett dåligt mående?
Ett år? 1 månad?
Hur länge klarar man av att uthärda?
Blir inte risken större att man får ett återfall ju längre tiden går utan att man känner sig bättre?

/IS