Insnöad skrev:
Kanske- kanske inte...
Hej insnöad. Jag har ochså fått kontakt med djävulen, var tvungen att ta tramadol i 7 dagar då min citodon var slut, det tog mej 5 veckor efter det att jag fått tillbaka mitt kodein att bli stabiliserad igen. Jo det är riktig det råttgiftet är i direktkontakr med jävulen. Mvh. chobbe
Har jag kommit så här långt bara för att misslyckas?
Har jag offrat dom senaste åren till en kemisk substans, bara för att senare upptäcka att den inte var lösningen på alla mina problem?
Kanske...?
Men låt det vara så då säger andra. Men hur ska jag kunna acceptera ett sådant faktum? Är jag verkligen så naiv? Så lättlurad?
Kanske...?
Det hela började för många år sedan. Jag åkte på en hyffsad allvarlig sjukdom som krävde en operation. Och det var där, när man trodde att man kommit till platsen för ett tillfrisknande, som helvetet började.
Tror att många känner igen sig när jag säger att dom ansvariga läkarna beskrev min "hjälp", som dom kallade det, som svag och inte direkt beroendeframkallande.
Och visst trodde jag dom, jag hade ju legat inne med dagarna fyllda av ständiga injektioner av morfin. Så vad kunde ett "morfinliknande" litet piller göra för skada?
Så, som typisk svensk som jag är, ställde jag inga följdfrågor utan åkte hem. Och visst gick det till en början bra...
Ordinationen som jag skulle följa var att ta max 400mg per dag, vilket jag gjorde. 8st små piller om dagen kunde väl inte skada mig, jag som genomgått en stor operation och klarat det bra.
Tiden gick. Minuter blev timmar, timmar dagar, dagar månader och sedan år.
En dag kom jag på mig själv med att börja öppna min tredje karta med totalt 10 tabletter i varje, under en och samma dag! Vad faan höll jag på med. Det var ju flera år sedan jag genomgick min operation.
Och då kom kallduschen! Jag har aldrig direkt tvivlat på mitt beteende tidigare men nu kom skammen som en stor jävla lavin rasande över mitt samvete. Jag var beroende! En missbrukare!
Hur faan hamnade jag här? Och vad gör jag nu?
Jag gick runt och grubblade på det där i ett halvår samtidigt som mitt missbruk rullade på. Jag visste att jag gjorde fel men varje gång jag lovade mig själv att sluta gick det åt helvete!
Men så efter 6 månader såg jag mig själv i ögonen och tänkte:
"Antingen fixar du att sluta eller så kommer det sluta med något ännu värre". Det tog mig alltså flera år att komma fram till den enkla slutsatsen.
Så jag började söka info om hur andra gjort. När jag sedan läst ändlöst många beskrivningar, tips, råd m.m så bestämde jag mig att göra en kort, väldig kort, nedtrappning.
Jag gick till en psykolog (som i botten har läst beroendelära) och såg till att täcka upp dom fysiska farligheterna som kan inträffa, typ blodtryck m.m. Sen så ställde jag in mig mentalt på att jag nu skulle genomgå det svåraste i mitt liv. Ett rent helvete! Och det blev det...
Första dagen tog jag halva min vanliga dos, det vill säga 16st 50 mg´s kapslar. Jag såg till att sprida ut det så pass att jag inte behövde vara utan helt under det dygnet.
Trots detta så blev det ett helvete. Kroppen var öm, trött, svettig, skakig. Psyket kraschade helt. Ångesten var som en ständig följeslagare, både i vaket tillstånd och i drömmarna dom få timmar jag sov. För just sömnen stördes av ett brutalt kliande i benen som helt enkelt inte går att beskriva! Jag skulle inte ens önska min värsta fiende den känslan..
Dag två tog jag 7 kapslar, 3 på morgonen och 4 på kvällen. Tillståndet var ännu värre än första dagen men jag fick iaf lite ro på kvällen när jag intog det sista tramadolet. Men det blev ännu en natt fylld av krig mot min egen kropp. Psyket ska jag inte ens försöka beskriva!
Dag 3-6 intog jag endast 3 kapslar per dygn. Och abstinensen var helt olidlig! Tanken på att ge upp kom och gick varje minut!
Men jag hade bestämmt mig, jag skulle faan klara av det här!
Nu har jag varit fri från tramadolet helt i 7 dagar efter att klippt helt efter dag 6. Sakta men säkert börjar jag komma tillbaka till verkligheten men det känns att det är långt kvar. Fysiskt funkar allt men psyket har fått sig en rejäl smäll.
Det finns säkert tusen sätt att göra sig fri från sitt missbruk och jag gjorde säkert många fel i läkarnas ögon. Men sanningen är att jag nu är på rätt väg och i slutändan är det väl det enda viktiga?
Men som sagt, det är långt kvar, och ibland blir suget oerhört!
Men jag har bestämt mig, jag ska klara det! Om det blir så får framtiden visa. Vem vet?
Kanske- kanske inte...
/IS
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
