RFHL Uppsala län

Öppet forum för problem med läkemedel.
Aktuellt datum och tid: fre 29 mar 2024, 06:46

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 222 inlägg ]  Gå till sida 1, 2, 3, 4, 5 ... 12  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik: Djävulen i pillerform (tramadol)!
InläggPostat: fre 22 aug 2008, 12:11 
Kanske- kanske inte...


Har jag kommit så här långt bara för att misslyckas?
Har jag offrat dom senaste åren till en kemisk substans, bara för att senare upptäcka att den inte var lösningen på alla mina problem?
Kanske...?

Men låt det vara så då säger andra. Men hur ska jag kunna acceptera ett sådant faktum? Är jag verkligen så naiv? Så lättlurad?
Kanske...?

Det hela började för många år sedan. Jag åkte på en hyffsad allvarlig sjukdom som krävde en operation. Och det var där, när man trodde att man kommit till platsen för ett tillfrisknande, som helvetet började.
Tror att många känner igen sig när jag säger att dom ansvariga läkarna beskrev min "hjälp", som dom kallade det, som svag och inte direkt beroendeframkallande.
Och visst trodde jag dom, jag hade ju legat inne med dagarna fyllda av ständiga injektioner av morfin. Så vad kunde ett "morfinliknande" litet piller göra för skada?

Så, som typisk svensk som jag är, ställde jag inga följdfrågor utan åkte hem. Och visst gick det till en början bra...

Ordinationen som jag skulle följa var att ta max 400mg per dag, vilket jag gjorde. 8st små piller om dagen kunde väl inte skada mig, jag som genomgått en stor operation och klarat det bra.

Tiden gick. Minuter blev timmar, timmar dagar, dagar månader och sedan år.
En dag kom jag på mig själv med att börja öppna min tredje karta med totalt 10 tabletter i varje, under en och samma dag! Vad faan höll jag på med. Det var ju flera år sedan jag genomgick min operation.
Och då kom kallduschen! Jag har aldrig direkt tvivlat på mitt beteende tidigare men nu kom skammen som en stor jävla lavin rasande över mitt samvete. Jag var beroende! En missbrukare!
Hur faan hamnade jag här? Och vad gör jag nu?

Jag gick runt och grubblade på det där i ett halvår samtidigt som mitt missbruk rullade på. Jag visste att jag gjorde fel men varje gång jag lovade mig själv att sluta gick det åt helvete!

Men så efter 6 månader såg jag mig själv i ögonen och tänkte:
"Antingen fixar du att sluta eller så kommer det sluta med något ännu värre". Det tog mig alltså flera år att komma fram till den enkla slutsatsen.

Så jag började söka info om hur andra gjort. När jag sedan läst ändlöst många beskrivningar, tips, råd m.m så bestämde jag mig att göra en kort, väldig kort, nedtrappning.
Jag gick till en psykolog (som i botten har läst beroendelära) och såg till att täcka upp dom fysiska farligheterna som kan inträffa, typ blodtryck m.m. Sen så ställde jag in mig mentalt på att jag nu skulle genomgå det svåraste i mitt liv. Ett rent helvete! Och det blev det...

Första dagen tog jag halva min vanliga dos, det vill säga 16st 50 mg´s kapslar. Jag såg till att sprida ut det så pass att jag inte behövde vara utan helt under det dygnet.
Trots detta så blev det ett helvete. Kroppen var öm, trött, svettig, skakig. Psyket kraschade helt. Ångesten var som en ständig följeslagare, både i vaket tillstånd och i drömmarna dom få timmar jag sov. För just sömnen stördes av ett brutalt kliande i benen som helt enkelt inte går att beskriva! Jag skulle inte ens önska min värsta fiende den känslan..

Dag två tog jag 7 kapslar, 3 på morgonen och 4 på kvällen. Tillståndet var ännu värre än första dagen men jag fick iaf lite ro på kvällen när jag intog det sista tramadolet. Men det blev ännu en natt fylld av krig mot min egen kropp. Psyket ska jag inte ens försöka beskriva!

Dag 3-6 intog jag endast 3 kapslar per dygn. Och abstinensen var helt olidlig! Tanken på att ge upp kom och gick varje minut!
Men jag hade bestämmt mig, jag skulle faan klara av det här!

Nu har jag varit fri från tramadolet helt i 7 dagar efter att klippt helt efter dag 6. Sakta men säkert börjar jag komma tillbaka till verkligheten men det känns att det är långt kvar. Fysiskt funkar allt men psyket har fått sig en rejäl smäll.
Det finns säkert tusen sätt att göra sig fri från sitt missbruk och jag gjorde säkert många fel i läkarnas ögon. Men sanningen är att jag nu är på rätt väg och i slutändan är det väl det enda viktiga?
Men som sagt, det är långt kvar, och ibland blir suget oerhört!
Men jag har bestämt mig, jag ska klara det! Om det blir så får framtiden visa. Vem vet?

Kanske- kanske inte...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: sön 24 aug 2008, 11:41 
Det var en MYCKET BRA skildring Insnöad!

Har du kommit så här långt hoppas jag verkligen att du klarar resten också!
Lycka till!


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis 26 aug 2008, 13:10 
Tack!

Jag kan meddela att jag fortfarande är fri från tramadolet men det är fortfarande en kamp!

Ska skriva lite närmare om det senare...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 29 aug 2008, 19:05 
Dag 7-13...

Visst måste man vara glad för det lilla men ibland är det oerhört jävla svårt!
Efter 7 dagars helvete av fysiska abstinensbesvär så gav dom till slut upp. Helt otroligt skönt... om det inte vore för dom psykiska!
Allt känns så himmla meningslöst, att känna lycka för saker i min omgivning är något som jag i dagsläget inte ens har en tanke på!
Jag vill verkligen vara glad, jag har ju kommit över den fysiska biten med abstinensbesvär som, jag då trodde, var djävulens påhitt men ändå så känner jag denna meningslöshet!

Men ibland, när jag får tid över till eftertanke, så försöker jag intala mig själv om att det KOMMER att bli bättre. Jag kommer att kunna skratta igen. Kommer att kunna slappna av utan en massa kemiska tillsatser.

Ärligt, så mår jag 1000 gånger bättre än första dagen jag bestämmde mig för att klara av detta liv utan piller! Och det är det jag måste försöka komma ihåg. Ta vara på dom stunder jag nu känner är uthärdliga utan medicin!

Men som sagt, ibland sviktar tron och hoppet!

Ska jag lista dom saker jag nu orkar göra utan piller och efter att abstinensen (den fysiska) släppt blir det följande:

1, Jag orkar umgås med folk jag tycker om.

2, Jag orkar gå upp ur sängen på morgonen.

3, Min vilja mot ett piller-fritt liv växer för varje dag.

Dessa enkla, men betydelsefulla punkter hjälper mig otroligt mycket!

Jag känner att det fortfarande är långt kvar innan jag får uppleva en dag utan ett sug efter känslan av att stoppa i mig 8-10 tramadol. Men jag måste verkligen försöka sära på vad som är tablett-sug och mänskliga känslor!

Hoppas det inte blev allt för invecklat och att det skapar lite eftertanke hos någon som funderar på att sluta...

Uppdaterar gärna utvecklingen om det finns någon som vill läsa...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik: fortsätt gärna om du orkar
InläggPostat: mån 01 sep 2008, 09:42 
Hej!
IS, jag läser dina rader gång på gång liksom för att memorera in dem för egen räkning, skrämmande visst otroligt,
kodein är mitt problem men för mig är det ett "helvetespiller"
du får gärna fortsätta dela med dig, om du orkar såklart.
mvh
gärna :arrow:


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons 03 sep 2008, 20:04 
Alltid roligt att höra att man fångat någons intresse...

Så, för att fortsätta min lilla historia...

Dag 13-...

Nu måste jag erkänna, till och med för mig själv, att dom fysiska abstinens-symptomen har klingat av näst intill helt. Inget mer krypande i benen. Inga mer svettningar m.m. Men vad hjälper det när psyket inte är på topp? Kan väl inte påstå att man är i toppform när allt man kan tänka sig ta sig för känns trist, hopplöst och tråkigt. Men samtidigt så gnager hjärnan på och man vill helt enkelt inte sitta still och känna efter, för då börjar ångesten smyga sig på.

Känns lite som ett moment 22, ena stunden är man bara lättad över att inte behöva jaga nya recept, men i nästa stund så tror man till 100% på att man aldrig mer kommer att kunna le utan sina piller..

Pratade med psykologen idag, hon fick mig att tro lite mer på framtiden. Dels genom att informera mig om att det kunde ta flera månader innan man blev helt återställd. Men hon fick mig också att att inse hur pass mycket bättre jag mådde idag om man jämförde med dag ett.
Och jag tror ärligt att det kan vara ett bra sätt att ta sig igenom dom svåra stunderna, att man varje dag skriver ner i en kalender hur många dagar man varit fri ifrån skiten man tidigare stoppat i sig.

Jag tror att jag nu är inne på dag 20. Och om jag är ärlig emot mig själv så måste jag erkänna att jag mår 1000 gånger bättre än dag 1!

Men, det första steget man måste ta är att erkänna för sig själv att man har ett problem. Ett missbruk! När du kan erkänna det inför dig själv, och acceptera det, då har du kommit en bra bit på vägen.

Och kom ihåg, det är inget att skämmas för, det är inte något oövervinnligt. Bara ett problem, som du bara måste lösa!

Om det fortfarande finns intresse så uppdaterar jag gärna mina erfarenheter och tankar...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik: dela med sig
InläggPostat: tor 04 sep 2008, 00:14 
Tack för att du orkar dela med dig IS, fanns ett tag då även jag orkade skriva i forum om mina fram-motgångar i trappning av kodein.
Nu läser jag mest, plockar till mig det jag har nytta av,
hur lät inte det nudå, :shock: ...men jag har delat med mig mycket förr, orken börjar tryta, även kämparglöden har nästan ebbat ut (men bara nästan)

Det är så häftigt att läsa om lyckade nedtrappningar/avgiftningar som går bra och att få läsa att personen (du då) bara mår bättre och bättre :) ger även en annan lite hopp.

Japp jag läser med glädje hur du mår, du behöver inte skriva var dag men en avhandling då och då, för nu har du kommit så långt att det börjar hända saker,
ja jag vill veta vad som händer hur du känner osv även om vi har olika preparat så hjälper det även mig.

Kämpa vidare, ....jag är också på G men har inte nått dit du är än.

hälsning
gärna


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 04 sep 2008, 10:43 
Som jag brukar tänka, hjälper det en ENDA person att komma en bit på vägen mot ett pillerfritt liv så är det värt det! Så jag skriver med nöje hur min väg mot ett "rent" liv formar sig.

Hoppas du (gärna) ändå, trots all hopplöshet, finner kraft att ta steget!
Jag är långt ifrån fri ännu men jag måste säga, hur dumt och korkat det än låter, att jag verkligen börjar att inse att ett liv utan piller faktiskt inte är en omöjlighet! Men det kommer ju svackor då man tappar hoppet oxå..

Men men, jag uppdaterar här så fort jag får tid och har ork...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 05 sep 2008, 12:35 
Dag 20-...

Ibland undrar jag vad kriterierna är för att kunna säga att man mår "bra" eller hur pass lycklig man kan bli. Helt enkelt vad som är normalt?
Är det normalt att må som jag mår nu? Är det såhär en "vanlig" människa känner sig? Blir det inte bättre än såhär?

Jag har redan berättat att dom fysiska abstinensbesvären klingat av helt. Och visst var det skönt, jävligt skönt rent ut sagt.
Men trots att man borde vara glad för detta så började jag bara efter några dagar irritera mig över att dom psykiska besvären fortfarande spökade.
Så jag satte mig ner i lugn och ro och funderade över detta. Och jag kom fram till följande...

När jag har svårt att förstå något (vad som helst i livet) så försöker jag sätta dessa problem i sammanhang jag förstår. Jag försöker att skala av problemen så mycket det bara går. Inte trassla till dom så mycket. Det enklaste är helt enkelt att möta problemet "ansikte mot ansikte" så att säga, hur jobbigt det än kan vara. T.e.x när jag bestämde mig för att sluta med piller. Då sa jag rakt ut till mig själv: "Du har ett problem, du har ett problem med piller!"
Och slutsatsen var enkelt, det måste ta ett slut.

Och när jag nu ställer mig frågan om livet inte kommer att bli bättre så försöker jag sätta in problemet i sportsammanhang, jag jämför det så här: Dom fysiska abstinenssymptomen är som ett 100 meters lopp, du offrar hela din energi under en kort tid. Under denna korta tid så känns det som du ska dö men det håller bara i sig under en mindre sträcka.
Dom psykiska abstinenssymptomen blir då som ett 10.000 meters lopp. Du ger inte all din energi hela tiden utan du fördelar den under en längre sträcka. Du kämpar på och även fast det känns slitigt så vet du att målet kommer närmare meter för meter.

Kanske låter konstigt, men om jag ser det på detta sätt så känns det hela lite mindre komplicerat.

Just nu känns det väl som om jag avverkat cirka 3000 meter på 10.000 meters loppet. Jag har klarat av den kritiska startdelen och hamnat i en slags transportsträcka där det är lika stor chans att man slappnar av lite för mycket och tappar all ork men om jag bara kan behålla min skärpa så ska det nog gå vägen.

Dagarna försöker jag fylla med så mycket aktiviteter som jag gillar så mycket det bara går.
Men samtidigt så vet jag att jag måste ta det lugnt också, jag har inte riktigt fått tillbaka all energi så att låta kroppen vila är oerhört viktigt.
Jag har även varit i hälsokostaffären och köpt massa vitaminer. Känner att det kanske kan ge lite extra kraft, speciellt nu när hösten kommer med alla dessa förkylningar.

Men jag märkte en riktigt positiv sak häromdagen, jag känner mig faktiskt inte det minsta deppig över att dagarna blir kortare och att vintern kommer allt närmare. Känner helt enkelt bara att det kommer en ny vår, en ny sommar och att det inte är hela världen att det blir höst nu...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis 09 sep 2008, 14:53 
Ännu en dag utan piller börjar närma sig sitt slut. Eller iaf är det bara en liten del kvar av den...
Det känns lite som om jag hamnat i ett slags "död-läge". Dagarna rullar på och jag känner mig varken bättre eller sämre.
Jag vet att man ska se saker ifrån den ljusa sidan och vara glad åt att det inte gått åt helvete men samtidigt blir man lite frusterad när man inte riktigt får känna sig på topp.
Visst fattar jag att alla dagar är olika och att alla människor har bättre och sämre dagar. Men just nu är det varken eller. Känns som om jag ligger på samma nivå (psykiskt!) varje dag. Lite lagom grått, lagom tråkigt och lagom med ångest. Inte för att det finns något som man kan kalla lagom med ångest, inte fan ska man väl gå runt med en liten klump i magen, lite obehagskänslor i bröstet, varje dag. Det måste väl komma en dag då man faktiskt känner sig bra. Dvs glad, lycklig eller åtminstonde lite lätt euroforisk???

I början gick det ganska snabbt att se resultat. Även fast det var pissjobbigt att gå igenom den fysiska abstinensen så kunde man känna en aning förbättringar varje dag. Konkreta saker som man kunde sätta fingret på. Typ att krypningarna i benen blev mindre för varje dag. Nu kan jag bara hoppas på att det sker förbättringar i en så pass liten form att jag inte lägger märke till dom och att det i slutändan kommer en dag då jag kommer på mig själv med att faktiskt må bra.

Men som sagt, just nu känns det som om förbättringen går på sparlåga. Antar att det är i detta läge som många trillar tillbaka i sitt destruktiva beteende. Så jag försöker verkligen vara observant och peppa mig själv hela tiden, 24 timmar om dygnet. För jag vill verkligen leva ett liv utan piller.

Frågan är om/när jag kommer komma över denna tristessperiod?

Slänger iväg frågan här, och hoppas någon med lite egna erfarenheter har något svar att ge.

Går det över? Kommer jag att klara av detta?

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: sön 14 sep 2008, 18:17 
Jag hoppas, och vill verkligen tro, att det börjar bli bättre.
Givetvis mår jag bättre än från start men det börjar kännas som en evig kamp emot mitt eget psyke.
Man kämpar på och jobbar sig igenom varje dag, varje timme. Men det är så otroligt svårt när man flera gånger per dag känner den där hopplösheten. Man känner sig mest grinig och det är svårt att se det roliga i saker och ting.
Tror mina två största problem är att jag inte kan slappna av, sitter mest och känner mig uttråkad plus att jag har svårt för att skratta. Finner liksom inget nöje i saker. Vet inte om ni förstår vad jag menar, det är så oerhört svårt att förklara.
Sen så känner jag faktiskt av en grej fysiskt också, trots att jag intalat mig om att jag mådde bra. Jag går runt och känner mig allmänt sliten, nästan trött. Inför detta står jag svarslös, vet inte hur jag ska göra för att slippa detta.

Men jag får inte ge mig! Jag måste tro på att det kommer en dag då jag kan känna mig på topp igen. UTAN piller...

Det positiva är väl att jag inte råkat ut för något bakslag, dvs att jag varit helt pillerfri sen jag slutade. Tror det är närmare 30 dagar sen. Eller mer? Jag måste räkna på det där...

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån 15 sep 2008, 14:12 
Måndag igen. Känns faktiskt helt ok, eller rättare sagt så spelar det nu för tiden ingen roll vad för dag det är. Dagarna ser ju ganska lika ut ändå.

Funderade en hel del under natten hur jag ska bryta det nuvarande destruktiva "tanke-hjulet". Jag kan väl inte bara gå runt och må dåligt? Jag måste försöka ta tag i mig själv. Speciellt när jag kommit så långt som nu. Räknade och kom fram till att jag varit helt fri ifrån värktabletterna i 31 dagar. Över en månad sen jag tog min sista!

Men jag har kommit fram till några saker jag ska testa för att komma över den (förhoppningsvis) sista tröskeln för ett ok psyke.
Har som vanligt ingen aning om det är "rätt" saker att prova men jag tänker iaf ge det en chans.
Ni (om det är någon som finner intresse av att läsa detta) får gärna säga till om jag är ute och cyklar.

Min må bättre lista:

1, Träning- ett seriöst försök till att förbättra min hälsa. Tänkte gå med i ett gym och se till att få en personlig genomgång första gångerna.

2, Akupunktur- har läst lite om det och det verkar ha funkat för vissa. Inte för att jag ärligt tror allt för mycket på det men det är värt ett försök.

3, Mer social närvaro- helt enkelt träffa mer människor och oftare. Viktigt här att jag väljer folk jag tycker om och litar på och som faktiskt kan få mig på rätt kurs i livet.

4, Hälsokost- införskaffa lite hälsopreparat (EJ droger) typ vitaminer m.m.

5, Unna mig själv saker- kan vara så pass enkla saker som att gå och sola eller bara åka in till stan en kväll.

Men som sagt, det är långt kvar tills dess att jag kommer vara på topp igen men jag tänker inte ge mig!!!

/IS

PS: Har inte haft något behov av det tidigare men det vore oerhört inspirerande att få reda på om det finns någon som har nytta av det jag skriver. Eller om någon vill läsa mer.. Sorry, men mitt ego behöver boostas ibland... Sorry.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 18 sep 2008, 14:42 
Offline

Blev medlem: tor 18 sep 2008, 14:32
Inlägg: 2
Hej, jag förstår dig precis. Jag har ätit tiparol i flera år nu och kan inte sluta. Jag blir så dålig. Mina tabletter räcker aldrig så länge som de ska så jag blir ofrivilligt utan ibland. Då tar jag vad som helst, får panik och ångest. Har försökt få hjälp på vårdc. men de förstod inte hur man kunde bli beroende av det. :?


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 18 sep 2008, 15:34 
J,

Fan va sur jag blir på läkare som ställer sig frågande hur man kan bli beroende av dessa tabletter!!!
Är det så jävla svårt att läsa på lite och ta reda på fakta innan man säger en sådan sak?
Fan, jag tycker det var enklare att bli av med morfin-injektionerna efter operationen än att bli kvitt tramadolet!

Är det inte dags att det händer något snart så folk som fastnat i tramadol-helvetet blir tagna på allvar? Speciellt dom som verkligen vill sluta!

Känner precis igen mig i din beskrivning om att receptet aldrig räcker (räckte), och när skiten är slut blir (blev) man desperat och är beredd att ta precis vad som helst för att slippa må skit.

Men jag kan lova dig en sak, det går att sluta! Men man måste verkligen vilja...

Om du har några funderingar så är det bara att ta upp dom här. Svarar så gott jag kan.

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 18 sep 2008, 16:10 
Hade du några biverkningar under tiden du åt tramadol? T. ex. klåda, svettningar, feber m.m. Jag har haft feber i snart 2 år, vet inte vad det beror på, om det är tabl. vet jag inte. Läkaren sa att jag fick leva med det. Har typ 38 C. Jag tycker inte att det är normalt.


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor 18 sep 2008, 19:31 
J,

Inte fan är det normalt att knalla omkring med 38 graders feber i flera år. Sunt furnuft borde väl räcka för att förstå det så om din läkare sa att du får leva med det så borde väl hans/hennes licens hänga löst?
Men jag vet hur svårt det kan vara att argumentera mot en läkare. Visst känns det förjävligt när det blir så? Man bara nickar och går därifrån med mer frågor i skallen än när man kom dit.

När det gäller biverkningar så var mitt största problem (och det var stort) svettningar! Jag svettades kopiöst. I princip hela tiden, även när jag inte rörde på mig. Bara att sätta mig på en buss var pinsamt! Det kunde rinna om mig trots en hyffsad temperatur i bussen.
Sen så fanns det även mindre saker.

VAd är värst för dig? Får man fråga hur mkt du äter per dag? Själv var jag uppe i 1500mg per dag, dvs 30 tabletter.
Och nu har jag inte tagit en enda på över 30 dagar, så jag vet att det går att sluta! Men visst har jag långt kvar, svackor mer eller mindre varje dag.
Säg bara till om du undrar ngt mer eller om du behöver råd/stöd. Vet hur pissigt det kan vara ibland.

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 19 sep 2008, 01:18 
Insnöad skrev:
Har inte haft något behov av det tidigare men det vore oerhört inspirerande att få reda på om det finns någon som har nytta av det jag skriver. Eller om någon vill läsa mer..

Det är jättebra och väldigt viktigt det du skriver Insnöad. Säkert är det många som har nytta av det. Din 5-punktslista var helt perfekt. Det var en väldigt kort nedtrappning du gjorde, men ändå klarade du dig igenom det. Starkt gjort. Det var ju inga små doser du var uppe i.
Hur många år höll du på med Tramadolen? Har du ingen smärta kvar alls nu?

Du kan känna dig riktigt stolt över dig själv!!!


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre 19 sep 2008, 11:12 
Hilton,

Oerhört tacksam för stödet! Ibland kan en positiv kommentar vara guld värt! Även ifrån någon man inte känner...

Jag har mer eller mindre ätit tramadol under 5-6 års tid. Dosen har varierat mellan 1000-1500mg per dygn.
Det längsta uppehållet har väl varit en vecka eller två (förutom nu då).
Jag har även testat alla möjliga andra tabletter (kodein, oxycontin, oxynorm, temgesic, metadon) men ingen av dessa kunde mäta sig med tramadolet. Trots att vissa av dom andra tabletterna var mycket starkare och mer potenta.
Så jag är väl ett levande exempel på att tramadol faktiskt ÄR beroendeframkallande i hög grad, till skillnad från vad vissa läkare verkar tro.

Om jag ska uppdatera dagsläget så kan jag säga att det hela går på "sparlåga". Känns riktigt segt. Den lilla ångesten som finns kvar vill inte riktigt ge sig. Rastlösheten finns också den kvar. Men med lite vilja så funkar faktiskt livet helt ok. Jag kommer upp ur sängen på morgonen, orkar fullfölja dagen med diverse aktiviteter.
Har märkt att det går lättare om jag gör saker som inte ger så mycket tid över till att känna efter. Så fort jag får tid över så kommer ångesten och rastlösheten..
Hoppas det går över snart... Snälla!

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 20 sep 2008, 15:38 
Helt otroligt!!

Igår (fredag) så gick det faktiskt en hel dag då jag kände mig på topp!
När jag vaknade så kände jag inte den där lilla ångesten som bosatt sig i min kropp under en längre tid! Klumpen i magen var borta och jag kände mig faktiskt helt ok. Tänkte först att det bara skulle vara under en kortare tid men det höll i sig hela dagen. Jag kände mig till och med lycklig under vissa delar. Jag var inte sur, lättretlig, rastlös eller något i den stilen. Allt kändes bara helt ok. Jag tror till och med att jag skrattade några gånger också...

Och idag har det hållt i sig sisådär. Kanske inte lika bra som igår men ingen ångest än så länge. Och vem vet, det kanske blir en helt ok kväll. Hoppas verkligen det här var vändningen och att jag kan fortsätta känna mig så här. Visst fattar jag också att det kommer komma dåliga dagar också men dom kanske kommer mer sällan från och med nu.

Tack vare detta så blir jag bara starkare i min tro om att det går att leva utan tabletter!

/IS


Rapportera detta inlägg
Upp
  
Svara med citat  
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör 20 sep 2008, 21:39 
Offline

Blev medlem: fre 12 okt 2007, 11:45
Inlägg: 69
Ort: Uppsala
Hej insnöad!

Har följt din kamp med Tramadolen och är så imponerad över din fokusering, kraft och insiktsfullhet. Du är enorm!

Jag har precis påbörjat egen nedtrapp med Tramadol o det är ingen barnlek utan ett rent helvete. Trodde det skulle bli enklare för mig då jag "bara" åt 100 mg/dag men icke......

Är nu nere på 50 mg och den senaste veckan har jag i stort sett tillbringat i sängen. Huvudvärk, ledvärk, frossa, feberkänsla och en mage som har varit helt upp och ner - så ont så det är inte sant. Trött, trött och ögonlocken hänger på trekvart. Jag längtar så tills jag är där du är........vill snabbspola fram tiden.

Hur som helst, DU har gjort ett jättejobb och det gör att jag också vågar.

Kram till dig från Yamuna


Rapportera detta inlägg
Upp
 Profil  
Svara med citat  
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 222 inlägg ]  Gå till sida 1, 2, 3, 4, 5 ... 12  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 5 gäster


Du kan skapa nya trådar i denna kategori
Du kan svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010