Hej!
Jag är en rätt vanlig man i medelåldern som arbetat och studerat hela livet. Under hösten 2006 började en massa bekymmer. Jag beskriver allt så enkelt och kortfattat som möjligt och kompletterar gärna vid frågor.
Det uppstod problem i livet, jag miste mina uppdrag som egen företagare och fick en avhysningsorder från kronofogden + en massa annat, däribland alkohol och sömnlöshet. Allt detta sammantaget ledde till en period då jag började bete mig annorlunda.
En dag kom två poliser till mitt föräldrahem tillsammans med en civil kvinna. Jag förstod inte varför? Hon talade med mig medan poliserna stod på vakt utanför köksdörren. Hon var trevlig och de lämnade mig. Jag blev naturligtvis orolig efteråt och undrade varför polisen kommer med en okänd kvinna? Nu började jag misstänka att föräldrahemmet var avlyssnat med mikrofoner?
Efter några dagar kom två poliser åter till föräldrahemmet och de grep tag i varsin arm, tvingade mig till polisbilen och så bar det iväg. Jag skulle läggas in på avdelningen. Allt var så kaotiskt och jag kände mig som en fasanfull Hitler, ungefär. Vem, vad och Varför? Vad har jag gjort?
I efterhand har en ångerfull anhörig erkänt att hon varit så orolig för mig att det var hon som kontaktat psykiatrin. De sammarbetar med polisen och därför fungerar det på detta sätt. Naturligtvis blev jag mycket sämre efter denna behandling och jag fick fyra mån LPT. Man satte in Neuroleptika, Cisordinol, 16 mg/dygn. Allt detta hände i slutet på 2006.
Cisordinolen fick biverkningar hos mig. Jag fick ofrivilliga ryckningar i ögonen, kraftiga sendrag på baksidan av låren, kunde inte sitta stilla utan fick en extrem oro och rastlöshet. Jag blev upprymd och gick omkring på avdelningen på nätterna med en massa olika planer för framtiden. Jag fick absolut inte heller följa med de intagna tjejkompisarna på gården och röka. Man måste röka om man ska få en bensträckare. Tyvärr var jag tvungen att börja röka för att få följa med de två tjejkompisarna som jag fick där. Då gick det bra att få en bensträckare.
Vid samtal med läkaren berättade jag om min rastlöshet, oro och ögonryckningar av cisordinol. Jag påtalade alla biverkningar men det "var ingenting farligt" enligt läkaren. "Om mina ögon vände sig ut och in så vore det värre" blev kommentaren för "en del patienter har faktiskt fått sådana ögonrörelser", blev jag informerad om. I början på mars 2007 beslutade jag att sluta med cisordinol på egen hand, då läkaren vägrade. Det var så pass otäckt och obehagligt.
Snabbt blev jag bättre och samtliga i min umgängeskrets upplevde förbättringarna.
Jag fick börja gå hos en nybliven PTP-psykolog. Under sommaren 2007 skulle jag få börja arbeta igen. Plötsligt fick jag inte det, eftersom utredningen inte var klar. Efter många testningar och kunskapsmätningar skulle jag få börja jobba halvtid i oktober 2007. (jag hade ett enmans eget företag som går förlust med anställda).
Så ändrade psykologen sig igen med hänvisning till att han var så ny, har aldrig tidigare arbetat inom psykiatrin. Jag har mått bra under hela tiden sedan jag slutade med cisordinolen. Jag slutade med dem då alla mina problem löstes i början på 2007. Konflikten på min arbetsplats löstes och jag fick tillbaka alla uppdrag. Det blev en rättegång angående min avhysning där det beslutades att jag inte skulle bli avhyst, alkoholen slutade jag med och kunde sova gott.
Mitt företag (som jag stormtrivdes med) gick med förlust då jag inte fick arbeta. I början av 2008 får jag plötsligt ett brev av länsstyrelsen där det står att mitt körkort skall återkallas p.g.a psykos, alkoholproblem samt autismspektrumstörning av asbergertyp (min PTP-psykolog meddelade att han handledare i en annan del av landet gjort den bedömningen, utan att ha träffat mig). Läkaren har skickat in ett läkarintyg till länsstyrelsen där det bl.a framgår att jag har "svårt att förstå instruktioner" samt är "en lite speciell man" och att jag gjort "ovälkomna påstötningar mot det motsatta könet" i mitt yrke, vilket inte är sant.
Jag visade upp läkarintyget till många som känner mig, alla ansåg att det var felaktigt med lögner, kränkningar och osanningar. Man fick yttra sig till länsstyrelsen (men vad hjälper det?) Givetvis drogs körkortet in omgående. Tyvärr var jag tvungen att lägga ned mitt företag då det går förlust, månad efter månad och körkortet är en förutsättning att kunna driva detta.
Nu säger min relativt nyblivna psykolog (PTP- togs bort vid årsskiftet), att jag måste börja medicinera om jag skall få tillbaka körkortet (vid besök nu i april 2008)! Jag slutade äta neuroleptika ca 12 mars 2007, alltså över ett år sedan. Jag har mått bra sedan dess och alla psykotiska skov upphörde speciellt sedan min oroliga anhöriga avslöjade att det var hon som ringt så flitigt till psykiatrin (utan att veta att de sammarbetar med polis). Hon har verkligen ångrat detta då konsekvenserna blev så katastrofala.
Vad ska jag göra nu? Skall jag göra en "second opinion"? Jag vill ha tillbaka körkortet men vad skall jag göra den dagen jag blir friskförklarad? Jag har inte längre kvar mitt företag, får ingen a-kassa och känner ett sån besvikelse över den behandlig jag fått. Psykologen sa att "jag kan väl äta neuroleptika för syns skull, eftersom reglerna kräver detta för att återfå körkort"! Vad är detta för sjukvård?
Det känns inget vidare roligt att ha måst avveckla mitt företag som jag stomtrivdes med bara för att psykiatirn här inte fungerar.
Jag har kontaktat HSAN
http://www.hsan.se/swe/start.asp
De hänvisade mig till Socialstyrelsen och där var en trevlig person som meddelande att socialstyrelsen inte behandlar sådana ärende som mitt.
Man är rädd för psykiatrin i Sverige och "det hör till sjukdomsbilden att man saknar sjukdomsinsikt". Det är ett oslagbart argument som förlamar alla främmande utomstående!
Med vänlig hälsning, Lars