logo.gif (2015 bytes)

Nedtrappning    Råd till läkare


"IAKTTAG FÖRSIKTIGHET VID UTSÄTTANDE AV DESSA LÄKEMEDEL"


Råd till läkare i primärvård med flera

vid misstanke om beroende av lugnande eller sömngivande medel

1. Avbryt inte förskrivningen. Sänk inte dosen. Byt inte medel.

Utan prata om problemen:
Fråga efter patientens upplevelser, av verkningar och biverkningar och efter känslorna över att behöva ta denna medicin för att klara vardagen.
LYSSNA!
Ge sedan information om biverkningar och (tolerans-)abstinenssymtom.
/Lämna abstinens foldern/
Detta är ett "motivaionsarbete". Den som tvekar har säkert kraftfulla erfarenheter av att inte klara sig utan (se Det går att sluta) eller dåligt stöd vid tidigare försök. Se på dessa erfarenheter tillsammans.

2. Fatta inget eget beslut om nedtrappning

och låt patienten tänka över saken till nästa möte.

Föreslå kanske att patienten genom dagboksanteckningar granskar sitt tablettintag och sina reaktioner under två veckor. Gå igenom dem vid nästa återbesök.
/Anteckningarna används även för att se om fördelningen av doserna är bra och vid nedtrappning för att finna lämpligaste tablett att minska på. M.m./
Nedtrappningen börjar när patienten bestämmer och i hans takt.

Bra stöd och en trygg relation gör beslutet mycket lättare.
Se var i Ditt team det kan finnas en kunnig och tillgänglig person.
(Men hänvisa om möjligt inte vidare. Lär av patienten!)
Hänvisning till Psykiatrin/Toxikomanin är ofta svår att acceptera.

3. Låt patienten hela tiden samla sina erfarenheter för att finna sin egen väg ur beroende.
Nödvändiga reträtter och även bakslag ger viktiga erfarenheter på vägen!

4. Sjukskrivning kan vara nödvändig men sällan inläggning
Att sluta är oftast ett psykiskt och fysiskt grovarbete. "Snabbt tillbaka i arbete" kan vara farligt. Försök hindra patientens återfall i för höga krav på sig själv. Rimliga målsättningar.
Nedtrapning i Öppenvård kan ske sakta - ger en anpassningen i den naturliga miljön. Efter "avgiftningen" på sjukhus, som av ekonomiska skäl blir snabb, kommer ändå den viktigaste tiden i öppenvård. Abstinensbesvär kan vara mycket långvariga. En avgiftning på sjukhus är sällan en träning i autonomi och oberoende. En bra "retreat" för korta svåra perioder under nedtrappningen skulle man ändå verkligen önska för en del.

5. Trappa ur sakta. För att förebygga bakslag.
Det gäller ju att "Lista sig ur fällan" (Se Det går att sluta) Försök hjälpa patienten att hantera både entusiasmen och den djupa förtvivlan. Kan Du bära hoppet om patienten försöker klara dagen eller bara stunden. Säg det då.

5-40% av dygnsdosen bensodiazepin. per var 14:e dag, är bra, när man ej gör paus. Obs: Tiden man ätit tabletterna spelar större roll för abstinensens längd (och styrka) än den dos man ätit.

6. Jämn fördelning över dygnet, men sammanvägt med upplevelserna.

7. Behandla inte abstinenser med läkemedel.
Hjälper inte alls eller dåligt och förlänger processen.

8. Ge inte upp. Risken att läkaren (eller sjuksköterskan) gör det är tyvärr stor eftersom abstinensen kan bli både svår och lång. Därför är också risken att patienten "får ett återfall" liten, när hon väl är fri. Man vill aldrig behöva gå igenom det igen. Men innan dess kan stödet man får vara avgörande. (Med värktabletter är den första abstinensen istället ofta något lättare och "sug" senare att ta tabletter igen vanligare.)


GLÖM EJ: Rådfråga gärna oss! 018-12 44 22 eller
Kilen 08-696 01 00.
Eller eventuellt Kliniker som arbetar med nedtrappning.

Vill Du se menyraden?
Klicka här för första sidan.